Sida:Jane Eyre (sv).djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142
jane eyre.

mademoiselle. Monsieur a parlé de vous; il m’a demandé le nom de ma gouvernante, et si elle n’était pas une petite personne, assez mince et un peu pâle. J’ai dit que oui: car c’est vrai, n’est ce pas, mademoiselle?» (Och detta betyder säkert att der fins en present åt mig, och kanske äfven åt er. Mr Rochester talade om er och frågade mig namnet på min guvernant, och om hon inte var en liten blek och mager person; och jag svarade ja; ty det är ju sant, eller hur?)

Jag och min elev åto vår middag, som vanligt, i mrs Fairfax’s förmak; på eftermiddagen blåste och snögade det, och vi tillbragte den i arbetsrummet. I skymningen lät jag Adèle lägga ifrån sig sina böcker och sitt arbete och gaf henne lof att gå ned; ty af den större tystnad, som nu, jemförelsevis emot förut på dagen, rådde der nere, och af den omständighet, att jag ej mera hörde portklappen eller ringklockan, slöt jag att mr Rochester nu var ledig från sina affärer. Sedan Adèle gått ned och jag blifvit ensam, gick jag fram till fönstret, men kunde icke urskilja något der utanför, ty skymningen och snöflingorna bidrogo gemensamt till mörkret och hindrade mig från att se, till och med buskarna på gräsplanen. Jag släppte ned gardinen och gick tillbaka till den slocknande elden i spiseln.

Jag roade mig med att betrakta de fantastiska former, som eldkolen antogo, och det var ett ögonblick, som jag tyckte mig se Heidelbergs slott vid stranden af Rhen, som jag erinrade mig ha sett aftaget på en tafla; men i detsamma kom mrs Fairfax in i rummet, och hennes inträde förskingrade den vackra mosaik, som jag i min fantasi nyss hade sammansatt, men förskingrade äfven på samma gång några ovälkomna svårmodiga tankar, som började få insteg hos mig i min ensamhet.

»Mr Rochester önskar att i afton få se er och er elev vid thébordet i salongen», sade hon; »han har hela dagen varit så sysselsatt, att han ej haft tillfälle att träffa er förut.»

»Huru dags dricker han sitt thé?» frågade jag.

»Klockan sex; han är tidig af sig på landet. Men det är bäst att ni byter om klädning nu genast; jag ska gå med er och hjelpa er att knäppa den. Se här, vi ta det här ljuset.»

»Men är det då nödvändigt, att jag klär om mig?»