Sida:Jane Eyre (sv).djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
jane eyre.

verkligt andeväsende och jag tyckte att den liknade ett af dessa blodlösa fantom, till hälften elfvor, till hälften tomtar, hvilka Bessie i sina sagor om qvällarna plägade beskrifva för mig, huru de på de ödsliga hedarna stundom framträda från någon af ljung och ormbunkar bevuxen dalklyfta och visa sig för nattliga resande. Jag återvände till min plats.

Vidskepelsens ande öfverföll mig i detta ögonblick; men timmen för dess fullkomliga seger öfver mig hade ännu icke slagit; ännu flöt blodet varmt i mina ådror, ännu sjöd inom mig med vild häftighet den upproriska slafvens sinne; först måste den brusande strömmen af mina på det nyss förgångna riktade tankar hämmas, innan jag kunde duka under för stundens fasa.

Alla John Reeds grymma våldsamheter, all hans systrars högdragna likgiltighet, all hans moders ovilja och tjenstfolkets partiskhet hvälfde sig upp och ned i min förvirrade själ, likt flarnet i de upprörda vågorna. Hvarföre skulle jag alltid vara den lidande, den föraktade, den anklagade, den dömda? Hvarföre kunde jag aldrig behaga någon? Hvarföre var det ej värdt för mig att söka vinna någons ynnest? Elise, den styfsinta och sjelfviska Elise, visade man alltid aktning. Georgina, med sin nyckfullhet, sitt häftiga trots, sitt oblyga och öfvermodiga uppförande, blef dock af alla smekt och bortskämd. Hennes skönhet, hennes rosiga kinder och guldgula lockar tycktes förtjusa alla som sågo henne och förskaffa henne strafflöshet för hvarje fel. John blef aldrig motsagd och ännu mindre straffad, oaktadt han vred nacken af dufvorna, dödade de små påfogelungarna, hetsade hundarna på fåren, beröfvade vinstockarna i orangeriet deras frukter och afbröt blomknopparna på drifhusets utsöktaste växter; sin mor kallade han dessutom »gamla flickan,» smädade henne ibland för hennes mörka hy, som var lik hans egen; satte sig med uppenbart trots emot hennes önskningar, slet icke sällan sönder och förstörde hennes sidenklädningar och andra prydnader; och oaktadt allt detta var han »hennes egen älskling.» Jag deremot vågade aldrig begå något fel, jag sträfvade att uppfylla alla mina pligter och jag fick dock ständigt, från morgon till middag, från middag till qväll, höra att jag var elak och odräglig, trumpen och tvär.