Mitt hufvud värkte ännu och blödde efter det slag, som jag fått i fallet; ingen hade förebrått John för att han slagit mig, och derföre att jag hade gjort honom motstånd för att undgå vidare våldsamheter, blef jag straffad och skymfad.
»Orättvist! — orättvist!» ropade mitt förstånd, som genom den lidna misshandlingen var stegradt till brådmogen, ehuru öfvergående styrka och med fast beslutsamhet började jag eftersinna någon utväg att undkomma detta olidliga förtryck — såsom att rymma min väg, eller, om detta icke kunde verkställas, att aldrig äta eller dricka mer, och på detta sätt öfverlemna mig åt döden.
Hvilken förvirring herskade icke i min själ denna förskräckliga afton! Hvilken förbittring i min yrande hjerna, hvilket vildt uppror i mitt hjerta! Och i hvilket mörker, i hvilken djup okunnighet utkämpades ej denna inre strid! Jag kunde ej besvara den fråga, som oupphörligt framstälde sig för mitt inre, — hvarföre jag led så. Nu, efter en mellantid af — jag vill ej säga huru många år, nu ser jag det tydligt.
Jag var ett skärande missljud vid Gateshead-hall; jag liknade ingen der; jag egde ingenting som harmonierade med hvarken mrs Reed, hennes barn eller hennes underhafvande. Om de icke älskade mig, så älskade jag dem också i sjelfva verket lika litet. De hade ingen förbindelse att med tillgifvenhet omfatta en varelse, som icke kunde sympatisera med någon af dem, en varelse, som till lynne, till fallenhet och böjelser var deras raka motsats, en onyttig varelse, ur stånd att tjena deras intressen eller bidraga till deras nöjen, och som dertill kunde anses för farlig, så till vida som hon inom sig hyste harm och förbittring öfver deras behandligssätt och förakt för deras omdömen. Jag vet, att om jag hade varit ett lifligt, artigt, sorglöst, vackert och lekfullt barn — om också i lika grad beroende och värnlöst — så skulle mrs Reed vida bättre tålt min närvaro; hennes barn skulle för mig hyst mera hjertlighet och sympati, och tjenstfolket varit mindre benäget att göra mig till syndabocken i barnkammaren.
Dagsljuset började nu lemna den röda kammaren; klockan var öfver fyra, och den mulna eftermiddagen började öfvergå till dyster skymning. Jag hörde huru regnet
