jag i stånd att möta kort derefter inträffande händelser med ett tillbörligt lugn, hvilket, om dessa träffat mig oförberedd, jag knappast ens till det yttre skulle varit i stånd att bibehålla.
SJUTTONDE KAPITLET.
En vecka förgick utan att mr Rochester lät höra af
sig, nära ännu en, och han kom ändock icke. Mrs
Fairfax sade, att hon icke skulle bli förvånad, om hon finge höra
att han rest raka vägen från Leas till London och derifrån
till kontinenten, utan att under ett år eller så visa sitt
anlete vid Thornfield: det vore icke första gången som han
lemnade det på ett lika hastigt och oförväntadt sätt. Då
jag hörde detta, började jag känna en sällsam kyla och
beklämdhet kring mitt hjerta. Jag var verkligen på väg att
gifva vika för den smärtsamma känslan af gäckad väntan
och svikna förhoppningar; jag tog emellertid ögonblicket
derefter mitt förnuft till fånga, erinrade mig mina föresatser
och bragte mina känslor i ordning. Det var äfven i sjelfva
verket underbart huru snabbt jag öfvervann denna svaghet
och aflägsnade sådana tankar, som att jag hade någon
orsak att inblanda mig i mr Rochesters görande och låtande.
Jag förödmjukade mig dock icke derföre med en slafvisk
föreställning om min ringhet och underlägsenhet, utan sade
tvärtom till mig sjelf:
»Du har ingenting att skaffa med Thornfields egare, vidare än att mottaga din lön för det du undervisar hans skyddling, och att vara tacksam för det aktningsfulla och vänliga bemötande, som du å hans sida har rätt att fordra, så snart du riktigt uppfyller din pligt. Var öfvertygad att detta är det enda band han på allvar erkänner mellan dig och honom; det är derföre inte värdt att göra honom till ett föremål för dina ömma känslor, din förtjusning, ditt hjerteqval, etc. etc. Han är inte af ditt stånd; håll dig du till ditt eget och haf nog aktning för dig sjelf, att inte slösa ditt hjertas ömmaste och varmaste känslor åt ett håll,
