hennes röst var djup, dess böjningar högtidliga och i hög grad predikantmessiga — med ett ord, högst obehagliga. En röd sammetsrobe och en ostindisk, guldvirkad schalturban förlänade henne (åtminstone, efter hvad jag förmodar, i hennes eget tycke) ett fullkomligt kejserligt utseende.
Blanche och Mary voro af samma längd — raka och höga som popplar. Mary var något för späd för sin längd; men Blanche hade en Dianas former. Jag betraktade henne naturligtvis med särskildt intresse. Först och främst önskade jag se huruvida hennes utseende öfverensstämde med mrs Fairfax’ beskrifning; för det andra, om det i någon mån liknade det porträtt jag målat af henne, och för det tredje — det måste ut! — om det var sådant som jag med någon grad af sannolikhet kunde inbilla mig vara i mr Rochesters smak.
Hvad hela hennes yttre person angick, motsvarade hon från punkt till pricka min tafla och mrs Fairfax’ beskrifning. Den nobla bysten, de mjuka, rundade skuldrorna, den gratiösa halsen, de mörka ögonen och svarta lockarna — allt var der. Men hennes ansigte? — Hennes ansigte liknade fullkomligt moderns, med den enda skilnad, att dotterns ännu var ungdomsfriskt och utan något spår af tidens tand: det var samma låga panna, samma starka och utpräglade drag och samma stolthet. Denna stolthet var dock icke lika kall och trumpen sam moderns: hon skrattade beständigt; men hennes skratt var satiriskt och likaså äfven det vanliga uttrycket kring hennes krökta och stolta läppar.
Snillet påstås ega stark sjelfkänsla: jag kan icke säga huruvida miss Ingram var ett snille, men sjelfkänsla egde hon, och det i ej ringa grad. Hon började ett samtal om botaniken med den goda och milda mrs Dent. Den senare tycktes ej ha studerat denna vetenskap, ehuru hon sade, att hon tyckte mycket om blommor, »särdeles vilda blommor». Miss Ingram tycktes deremot vara hemmastadd på detta fält och slog omkring sig med fraser ur terminologien, med en mycket lärd och vigtig min. Jag förstod genast att hon (hvad man med ett simpelt ord kallar) dref med mrs Dent; det vill säga hon gjorde gäck af hennes okunnighet; hennes drift vittnade måhända om qvickhet, men för ingen del om ett godt hjerta. Hon spelade piano:
