hennes talang derpå var utmärkt; hon sjöng: hennes röst var stark och välljudande; hon talade franska med sin mor, och talade väl, med flytande ledighet och en vacker prononciation.
Mary hade ett mildare och mera öppet ansigte än Blanche; hennes drag voro äfven mindre starka och hennes hy något ljusare; men det felades henne lif: hennes anlete saknade uttryck; hennes öga var utan eld; hon hade ingenting att säga, och sedan hon en gång intagit sin plats, förblef hon der orörlig som en staty i sin nisch. Båda systrarna voro klädda i bländhvita drägter.
Och ansåg jag väl nu att miss Ingram var en person på hvilken mr Rochester likligen kunde falla med sitt val? Jag kunde icke säga det — jag kände ej kans smak i afseende på qvinlig skönhet. I fall han älskade det majestätiska, så hade han i henne en verklig typ för det majestätiska; dessutom var hon talangfull och af ett lifligt och eldigt temperament. Jag var öfvertygad om att de flesta herrar skulle beundra henne; och att äfven han gjorde det, derpå tyckte jag mig redan ha sett tillräckliga bevis: för att undanrödja den sista skuggan af tvifvel, felades nu endast att se dem tillsammans.
Du förmodar väl icke, kära läsare, att Adèle under hela denna tid suttit stilla på sin pall vid mina fötter? Detta skulle vara ett stort misstag. Då damerna trädde in, steg hon upp, gick dem till möte, gjorde en ståtlig nigning och sade med mycken värdighet:
»Bon jour, mesdames!»
Miss Ingram såg ned på henne med en gäckande uppsyn och utropade:
»Se bara, en sådan liten docka!»
Lady Lynn anmärkte:
»Det är visst mr Rochesters myndling, kan jag förstå — den der lilla franska flickan, som han talat om.»
Mrs Dent tog vänligt hennes hand och gaf henne en kyss. Amy och Louise ropade på en gång:
»Nej, men se ett så sött barn!»
Och derpå ropade de henne till sig i soffan, der hon nu satt midt emellan dem, omvexlande pladdrande på franska och bruten engelska, tagande icke endast de unga damernas uppmärksamhet i anspråk, utan äfven mrs Eshtons
