Sida:Jane Eyre (sv).djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211
jane eyre.

och lady Lynns, och smekt och kelad till sitt hjertas lust och förnöjelse.

Slutligen blef kaffet inburet och herrarne inkallades.

Jag sitter i skuggan — om man kan tala om en sådan i detta starkt upplysta rum — samt skyles till hälften af fönstergardinen. Den hvälfda ingången öppnas åter, och herrarne träda in. Herrarnes gemensamma uppträdande är, i likhet med damernas, högst imposant; de äro alla svartklädda; de flesta af dem äro högväxta, somliga unga. Henrik och Fredrik Eshton äro verkligen ganska fulländade sprättar, och öfverste Dent är en ståtlig man med krigiskt utseende. Mr Eshton, domaren i distriktet, är en fulländad gentleman; hans hår är alldeles hvitt och hans polisonger ännu svarta, hvilket ger honom en viss likhet med en »père noble» på teatern. Lord Ingram är, liksom sina systrar, mycket högväxt och, liksom de, äfven ganska vacker; men han har Marys slöa och uttryckslösa blick; lifligheten i hans blod och styrkan i hans hjerna tyckas ej motsvara längden af hans lemmar.

Och hvar är mr Rochester?

Han kommer slutligen: jag ser ej åt dörröppningen, men jag märker ändock när han träder in. Jag försöker att koncentrera min uppmärksamhet på mina virknålar och på maskorna i den börs, på hvilken jag är sysselsatt att sticka — jag önskar att tänka endast på det jag har för händer; att endast se silfverperlorna och silkestråden, som ligga i mitt knä; men i deras ställe ser jag tydligen hans gestalt och återkallar oemotståndligt det ögonblick då jag sist såg honom: strax efter sedan jag hade gjort honom en, i hans eget tycke, så stor och vigtig tjenst — och då han, hållande min hand och skådande ned i mitt ansigte, betraktade mig med blickar, hvilka förrådde ett hjerta, som nu var fullt och färdigt att flöda öfver: en rörelse hvari jag hade en del. Huru nära hade jag icke i detta ögonblick varit honom! Och nu, på hvilket afstånd, huru vida voro vi nu icke skilda! Vi voro så vida skilda och så främmande för hvarandra, att jag ej en gång väntade att han skulle komma och tilltala mig. Jag blef således ej öfverraskad, då han tog en stol på andra sidan af rummet och började att samtala med några af damerna.

Jag såg ej förr att hans uppmärksamhet var samlad