på dem, och att jag kunde se, utan att sjelf bli bemärkt, än mina blickar ofrivilligt drogos till hans ansigte: jag kunde ej hålla mina ögonlock i styr: de öppnade sig oemotståndligt, och ögongloberna vände sig mekaniskt mot honom. Jag betraktade, och det var en viss smärtsam fröjd i detta betraktande — ett kostligt, men dock aggande nöje; det var rent guld med en stålspets af smärta: en njutning, liknande det som den, hvilken är färdig att försmäkta af törst, måtte känna, då han, ehuru väl vetande att den brunn, till hvilken han släpar sig, är förgiftad, icke desto mindre lutar sig ned och i fulla drag njuter af den läskande gudadrycken.
Det ligger mycken sanning i uttrycket, att »skönheten ligger i betraktarens öga». Min husbondes bleka, olivfärgade ansigte, fyrkantiga, massiva panna, breda och gagatsvarta ögonbryn, djupt liggande ögon, sträfva drag, hårda och fast tillslutna mun — alltsammans energi, beslutsamhet, vilja — voro ingalunda vackra efter de vanliga skönhetsreglerna; men för mig voro de mera än vackra: de voro fulla af ett intresse och en kraft, som helt och hållet beherskade mig — som beröfvade mig väldet öfver mina egna känslor och fäste dem vid honom. Jag hade ej velat älska honom: läsaren vet sjelf huru hårdt jag hade kämpat, för att ur mitt hjerta utrota de frön af kärlek jag der upptäckt, och nu, genast vid det första återseendet af honom, uppspirade de af sig sjelfva, grönskande och rotfasta! Han tvang mig att älska sig, utan att skänka mig en blick.
Jag jemförde honom med hans gäster. Hvad var Lynnernes fina och intagande behag, lord Ingrams smäktande elegans — ja, till och med öfverste Dents krigiskt ädla hållning, i jemförelse med hans utseende af medfödd kraft och inneboende energi? Jag kände ingen sympati för deras personer och utseende och dock kunde jag ganska väl inse, att de flesta betraktare skulle kalla dem intagande, vackra, imponerande, på samma gång som de med ens förklarade att mr Rochester hade ett skarpt och dystert utseende. Jag såg de andra le, skratta — huru tomt och betydelselöst! Ljusens sken hade lika mycket själ i sig som deras leenden; klockans klingande lika mycket uttryck som deras skratt. Jag såg mr Rochester le: — hans sträfva anletsdrag mildrades; hans blick blef både glänsande och
