Sida:Jane Eyre (sv).djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
213
jane eyre.

mild, dess stråle både genomträngande och ljuf. Han talade i detta ögonblick med Louise och Amy Eshton. Jag undrade att de med så mycket lugn kunde uthärda denna blick, som föreföll mig så genomträngande. Jag väntade att få se deras ögon nedslås och deras färg stiga under inflytelsen deraf; men emellertid var jag glad, då jag märkte att de på intet sätt visade någon rörelse. »Han är ej för dem detsamma han är för mig,» tänkte jag; »han är inte af samma slag som de. Jag tror snarare han är af mitt — ja, jag är säker på att han är det — jag känner mig beslägtad med honom — jag förstår det språk som uttalar sig i hans anlete och hans rörelser: ehuru börd och rikedom vidt åtskilja oss, har jag dock i mitt hufvud och mitt hjerta, i mitt blod och mina nerver något som i psykisk mening förenar mig med honom. Sade jag inte för några dagar sedan att jag ej hade något att skaffa med honom, utom att mottaga min lön af honom? Förbjöd jag inte mig sjelf att tänka på honom, annat än såsom min husbonde, af hvilken jag erhåller min betalning? Det var ett hån mot naturen! Hvarje god och sann känsla i mitt bröst samlar sig ofrivilligt kring honom. Jag vet att jag måste dölja mina känslor; att jag måste qväfva mina förhoppningar, och jag måste påminna mig att han ej bekymrar sig mycket om mig. Då jag säger att jag är af samma slag som han, menar jag derföre ej heller att jag eger hans makt att göra intryck, hans förmåga att tillvinna sig andras hjertan: jag menar endast att jag har vissa fallenheter och vissa känslor gemensamma med honom. Jag måste således ständigt upprepa, att vi för alltid äro skilda från hvarandra, och likväl, så länge jag lefver och andas, måste jag älska honom.»

Kaffet är nu kringburet. Damerna ha, sedan herrarne kommit in, blifvit muntra och lifliga som lärkor; konversationen har blifvit glad och sprittande. Öfverste Dent och mr Eshton samtala i politik, och deras fruar lyssna på dem. De båda stolta enkorna, lady Lynn och lady Ingram, språka med hvarandra. Sir George — hvilken jag, i förbigående sagdt, glömt att skildra — en landtjunkare med stor och välmående figur och ett mycket friskt, rödblommigt ansigte, står med koppen i hand framför soffan, der de sitta, och blandar då och då in ett ord. Mr Fredrik Lynn har tagit