»Det är detsamma som att gifva belöning åt oförmågan: jag skall nu försöka att misslyckas.»
»Gardez vous en bien! (Akta er för det!) Om ni med afsigt felar, så kommer jag att ådömma er ett efter omständigheterna lämpadt straff.»
»Miss Ingram borde vara mild, ty hon har i sin makt att pålägga straff, som öfvergå en menniskas förmåga att uthärda.»
»Ah! Förklara er!» befalde den unga damen.
»Förlåt mig, min nådiga; men det behöfs ingen förklaring; er egen fina känsla måste säga er, att en enda rynka på er panna skulle mera än uppväga det svåraste straff.»
»Sjung!» sade hon, vidrörde åter tangenterna och började ett ackompagnemang i lifligaste allegro.
»Nu är det tid för mig att smyga mig bort», tänkte jag; men de toner, som redan börjat genomklinga luften, höllo mig qvar på min plats. Mrs Fairfax hade sagt att mr Rochester egde en vacker röst: han hade så också verkligen — en på en gång mjuk och stark bas, i hvilken han inlade sin egen känsla och sin egen kraft, genom örat letande sig väg till hjertat, och der väckande ett sällsamt eko. Jag väntade till den sista djupa och fulltoniga vibrationen förklingat — till dess konversationens flod, som för en stund afstannat, återtog sitt vanliga lopp; lemnade derpå mitt skyddande hörn och gick ut genom en sidodörr, som lyckligtvis var nära bredvid. En smal gång ledde derifrån ut i förstugan; då jag gick öfver denna, märkte jag att mitt skoband lossnat; jag stannade för att tillknyta det och böjde mig för den skull ned på mattan bredvid trappan. Jag hörde dörren till matsalen uppläsas; en herre kom ut; jag reste mig hastigt upp och stod midt framför honom: det var mr Rochester.
»Hur mår ni?» frågade han.
»Jag tackar, mycket bra, sir.»
»Hvarför kom ni inte och talade med mig der inne?»
Jag tänkte att jag med mera skäl kunde göra honom samma fråga; men jag ville icke taga mig denna frihet. Jag svarade derföre:
»Jag ville inte störa er, efter som ni tycktes vara upptagen på andra håll.»
