Sida:Jane Eyre (sv).djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
220
jane eyre.

»Hvad har ni sysselsatt er med under min frånvaro?»

»Just ingenting särdeles; jag har läst med Adèle som vanligt.»

»Och blifvit en god del blekare än förut — såsom jag såg vid första ögonkastet. Hvad är orsaken till det?»

»Ingenting alls, sir.»

»Förkylde ni er något den der natten då ni till hälften dränkte mig?»

»Nej, inte det minsta.»

»Återvänd till salongen; ni går för tidigt.»

»Jag är trött, sir.»

Han betraktade mig ett ögonblick.

»Och litet ledsen också», sade han. »Och hvarför det? Berätta mig det.»

»Ingenting, ingenting, sir. Jag är visst inte ledsen.»

»Men jag försäkrar att ni är det; så ledsen, att ett par ord till skulle framlocka tårarna i edra ögon — ja, se der äro de redan, simmande och glänsande, och en perla föll just nu från ögonlocket ned på kinden. Om jag hade tid och icke fruktade att någon af de slamrande betjenterne kunde komma, så skulle jag taga reda på allt hvad detta betyder. Nåväl, jag ursäktar er derföre i afton; men kom ihåg att så länge mina gäster äro qvar, väntar jag att ni hvarje afton infinner er i förmaket; det är min önskan, och ni får inte öfverträda den. Gå nu, och skicka Sofi efter Adèle. God natt, min —» Här hejdade han sig, bet sig i läppen och lemnade mig hastigt.




ADERTONDE KAPITLET.

De voro glada och fulla af lif och lust dessa dagar på Thornfield Hall och bildade en stark motsats mot den tystnad, stillhet och enformighet, som der rådde under de trenne första månaderna af min dervaro! Alla dystra tankar och känslor tycktes nu vara drifna ur huset, alla sorgliga minnen förgätna; öfverallt rådde lif och rörelse, och den förr så tysta