Sida:Jane Eyre (sv).djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221
jane eyre.

korridoren kunde man nu ej beträda, utan att möta en nätt kammarjungfru eller en sprättig betjent.

Samma lif och rörlighet herskade äfven i köket, kökskammaren, betjentrummen och vestibulen; och salongerna stodo endast då tomma och tysta, när de herrliga vårdagarnas blå himmel och strålande solsken lockade gästerna ut i det fria. Till och med då vädret var kulet och det under några dagar oupphörligt regnade, tycktes den allmänna munterheten icke lida något afbräck: förströelserna inom hus blefvo endast så mycket mera lifliga och omvexlande, derigenom att man ej kunde roa sig ute i fria luften.

Jag undrade hvad sällskapet en afton ämnade taga sig för, då jag hörde att man talade om att »spela charader.» I min okunnighet förstod jag ej denna term. Betjeningen inkallades, borden i matsalen undanburos, ljusen stäldes på annat sätt, och stolar sattes i halfcirkel omkring den hvälfda ingången. Under det mr Rochester och de andra herrarne ledde dessa anordningar, sprungo damerna upp och ned för trapporna samt ringde på sina kammarjungfrur. Mrs Fairfax tillkallades, för att lemna underrättelse rörande husets tillgång på schalar, drägter och draperier af alla slag; och vissa garderober i tredje våningen blefvo genomsökta, och dess innehåll, bestående af bebrämade och brokaderade kjortlar, spetskragar, sidenmantlar etc. etc., nedbars fångtals af de beskäftiga kammarjungfrurna; derpå gjordes urval, och sådant som antogs och gillades bars till sängkammaren innanför förmaket.

Emellertid hade mr Rochester åter kallat damerna omkring sig och utvalde vissa af dem, som skulle tillhöra hans parti.

»Miss Ingram hör till mig, naturligtvis», sade han; och nämde derpå de båda unga damerna Eshton och mrs Dent. Han kastade en blick på mig: jag stod händelsevis nära bredvid, emedan jag nyss hade hjelpt mrs Dent att hopknäppa låset på hennes armband, som hade gått upp.

»Vill ni spela med?» frågade han.

Jag skakade nekande på hufvudet. Han yrkade ej vidare derpå, hvilket jag nästan fruktat att han skulle göra, utan tillät mig att i stillhet återvända till min plats.

Han och hans biträden drogo sig nu undan bakom förhänget, och det andra partiet, som anfördes af öfverste