Dent, satte sig ned på de i halfkrets stälda stolarna. En af herrarne, mr Eshton, som blef mig varse, tycktes föreslå att man skulle inbjuda mig att komma fram och sätta mig hos dem; men lady Ingram afböjde genast detta förslag.
»Nej», hörde jag henne säga; »hon ser alltför enfaldig ut för en sådan lek.»
Inom kort klingade en klocka och förhänget drogs undan. Der innanför såg man nu sir Georg Lynns massiva figur, klädd i ett hvitt lakan; framför honom, på ett bord, låg en stor bok uppslagen; vid hans sida stod Amy Eshton, draperad i mr Rochesters kappa, hållande en bok i handen. Någon, som ej var synlig, ringde muntert i en klocka, hvarefter Adèle (som nödvändigt velat tillhöra sin förmyndares parti) kom framspringande och utströdde på golfvet innehållet i en blomsterkorg, som hon bar på armen. Derpå visade sig miss Ingrams präktiga gestalt, klädd i hvitt, med en slöja på hufvudet, och en krans af törnrosor kring sin panna; vid hennes sida gick mr Rochester, och båda närmade de sig gemensamt bordet. De knäföllo, under det mrs Dent och Louise Eshton, likaledes hvitklädda, intogo sina platser bakom dem. En stum ceremoni följde nu, i hvilken man ganska lätt kunde igenkänna ett bröllop. Vid dess slut rådgjorde öfverste Dent och hans sällskap ett par minuter hviskande med hvarandra, hvarpå öfversten ropade:
»Brud!»
Mr Rochester bockade sig, och förhänget föll åter. [1]
- ↑ Öfvers. har i det följande sett sig tvungen att frångå
originalet, emedan det var omöjligt att finna ett svenskt ord som passade
in på den beskrifning, som här göres. På det att läsaren likväl ej måtte
gå miste om den lifliga skildring, hvarför denna scen utmärker sig,
återgifves här nedanför sjelfva originalets innehåll. Först bör dock
anmärkas att charaden är sammansatt af tvenne engelska ord Bride
(brud) och Well (brunn), men som tillsammans, Bridewell, betyder
fängelse, korrektionshus. Sedan öfverste Dent sagt ordet Bride (brud),
lyder originalet sålunda:
I andra scenen var skådeplatsen mera omsorgsfullt anordnad än i den första. Förmaket var, såsom jag redan nämt, tvenne steg högre än salen, och på det nedre trappsteget, som stod ungefär en aln in i rummet, syntes ett stort marmorkar, hvilket jag igenkände såsom en prydnad för orangeriet — der det vanligen stod omgifvet af tropiska växter och med guldfiskar simmande omkring — och hvarifrån det nu måste hafva blifvit flyttadt med betydligt besvär, i anseende till dess form och tyngd.
