Sida:Jane Eyre (sv).djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
223
jane eyre.

En god stund förflöt innan det åter bortdrogs. Då detta skedde, såg man mr Rochester, med ett elegant saffiansetui i sin hand, inträda i rummet, med ömma blickar närmande sig miss Ingram, som hastigt reste sig och gick honom till möte. Med en varm åtbörd lemnade han henne nu etuiet, hvilket hon med nedslagna ögon och rodnande kinder mottog. Hon öppnade det nu och framtog ett fullständigt juvelgarnityr: örhängen, armband, diadem, brosch,




    På mattan, vid sidan af detta kar, satt mr Rochester, klädd i schalar och med en turban på sitt hufvud. Hans svarta ögon, mörka hy och hedniska drag passade förträffligt till denna drägt och liknade fullkomligt typen af en österländsk emir. I detsamma syntes miss Ingram närma sig. Äfven hon var klädd i orientalisk stil: en purpurröd schal omslöt, likt ett schärp, hennes lif; en broderad näsduk var knuten omkring hennes kinder; hennes skönt formade armar voro vara, och en af dem upplyftad, för att understödja en kruka, som behagligt hvilade på hennes hufvuf. Både hennes gestalt, anletsdrag, hy och hela uttryck ingåfvo genast tanken på någon israelitisk prinsessa från patriarkernas dagar, och sådan var äfven otvifvelaktigt den karakter hon önskade återgifva.

    Hon närmade sig karet och lutade sig öfver det, liksom för att derur fylla sin kruka, hvarpå hon åter lyfte den upp på sitt hufvud. Den vid kanten af brunnen sittande personen tycktes nu tilltala henne och framställa någon begäran. »Hon satte krukan strax ned på handen och lät honom dricka.» Inifrån bröstet af sin robe framtog han nu en ask, öppnade den och visade lysande armband och örringar; hon spelade förvåning och beundran; knäböjande lade han skatten för hennes fötter; misstroende och glädje uttalade sig i hennes blickar och rörelser; främlingen fäste armbanden på hennes armar och ringarna i hennes öron. Det var Eleazar och Rebecca; endast kamelerna saknades.

    Det gissande partiet lade åter sina hufvuden tillsammans; synbarligen kunde de ej komma öfverens om det ord eller den stafvelse denna scen skulle förtydliga. Öfverste Dent, dess talman, begärde nu »tablån öfver det hela», och förhänget drogs åter för.

    Då det tredje gången undandrogs, syntes endast en del af rummet; det öfriga var doldt genom en skärm, behängd med något slags mörkt och groft draperi. Marmorkaret var borttaget; i dess ställe stod ett furubord och en köksstol; dessa föremål belystes endast af det matta skenet från en hornlykta; ty alla vaxljusen voro utsläckta.

    Midt på denna dystra skådeplats satt en man, med de knutna händerna hvilande i knäet, och med ögonen fälda till marken. Jag igenkände mr Rochester, ehuru det vilda ansigtet, den oordnade drägten (hans rock hängde lös från ena armen, som om den nästan blifvit sliten af honom i något handgemäng), och det ruggiga, i vädret stående håret icke utgjorde någon dålig förklädnad. Då han rörde sig, klang en kedja; kring hans händer voro bojor fästa.