Sida:Jane Eyre (sv).djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
224
jane eyre.

m. m., allt på det rikaste infattadt med diamanter. En tår af kärleksfull tacksamhet glimmade i hennes öga, då hon fattade gifvarens hand och tryckte den till sitt hjerta. För hänget föll åter.

Det gissande sällskapet lade nu sina hufvuden tillsammans, och sedan man åter en stund hviskat med hvarandra, begärde öfverste Dent att få se »tablån öfver det hela.»

I tredje scenen såg man miss Ingram klädd i samma drägt som i den första, endast med den skilnad, att hon nu pryddes af det förutnämda juvelgarnityret: på hennes panna gnistrade diademet: i hennes öga glänste de präktiga örhängena och vid hennes bröst tindrade den kostbara briljantbroschen.

»Brudgåfva!» ropade nu öfverste Dent och charaden var löst.

En stund förflöt nu, under det aktörerne ombytte sina vanliga drägter, hvarefter de åter inträdde i förmaket. Mr Rochester ledde miss Ingram.

»Nu är det er tur, Dent», sade den förre, och då det andra partiet dragit sig undan, intogo han och hans sällskap de lediga stolarna. Mrs Ingram satte sig vid sin ledsvens högra sida, och de öfriga intogo sina platser på hvardera sidan om honom och henne. Nu såg jag icke längre på de agerande; nu väntade jag icke längre med otålighet att förhänget skulle undandragas: min uppmärksamhet var nu upptagen af åskådarne; mina blickar, som förut stodo fästa på ingången till salen, drogos nu oemotståndligt till den nämda halfkretsen. Hvilken charad öfverste Dent och hans sällskap utförde, hvilket ord de valde, eller huru de återgåfvo det, mins jag nu icke längre; men jag tycker mig nu se framför mig den rådplägning, som följde på hvarje scen: jag ser ännu mr Rochester vända sig till miss Ingram, och denna till honom; jag ser henne böja sitt hufvud emot honom, till dess de korpsvarta lockarna nästan vidrörde hans axel eller fläktade mot hans kind: jag hör deras inbördes hviskningar; jag påminner mig deras utbytta blickar, och ännu i denna stund erinrar jag mig den känsla, som detta skådespel då väckte i mitt bröst.

Jag har nämt för dig, käre läsare, att jag hade lärt att älska mr Rochester; jag kunde ej nu göra det gjorda