Sida:Jane Eyre (sv).djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
225
jane eyre.

ogjordt, endast derför att han upphört att bekymra sig om mig — derför att jag vistades hela timmar i hans närhet, utan att han någonsin vände sina blickar åt det håll der jag satt — derför att jag såg all hans uppmärksamhet upptagen af en förnäm dam, som ej ansåg mig värdig att vidröra fållen af hennes klädning; som, om hennes mörka och befallande öga någongång föll på mig, ögonblickligen bortdrog det, som från ett lågt föremål, som ej förtjenade den ringaste uppmärksamhet. Jag kunde ej upphöra att älska honom, derför att jag var öfvertygad att han snart skulle gifta sig med denna samma dam — derför att jag dagligen i hennes stolta säkerhet kunde sluta till hans afsigter i afseende på henne — derför att jag stundligen såg honom lägga sin hyllning för hennes fötter, visserligen en temligen vårdslös hyllning och på ett sätt, som om han hellre ville bli eftersökt, än sjelf söka, men dock i alla fall i all dess vårdslöshet fängslande och i all dess stolthet oemotståndlig.

Det fanns ingenting i dessa omständigheter, som var i stånd att afkyla eller förjaga kärleken, men väl snarare att uppväcka förtviflan — och äfven svartsjuka, tänker du väl, käre läsare, om annars en qvinna i min ställning kan djerfvas att vara svartsjuk på en qvinna i miss Ingrams. Men jag var ej svartsjuk — åtminstone högst sällan; — naturen af den smärta jag led är icke uttryckt med detta ord. Miss Ingram stod under denna känsla från min sida: hon var för underlägsen för att uppväcka min svartsjuka. Detta skall måhända synas som en paradox; men jag menar hvad jag säger. Hon förstod att blända, men endast med en lånad glans: hon hade ett vackert yttre och många lysande talanger; men hennes själ var af naturen arm, hennes hjerta förtorkadt och ofruktbart: ingen blomma växte af sig sjelf på denna mark, ingen naturlig frukt skänkte en ljuf vederqvickelse. Hon hade hvarken godt hjerta eller originalitet; hon plägade ur böcker upprepa granna och klingande fraser; men hon hvarken visade eller egde någon egen öfvertygelse. Hon spelade ofta den känslofulla, men kände hvarken sympati eller medlidande: hjertlighet och naturlighet voro henne fullkomligt främmande. Hon röjde äfven detta alltför ofta, genom det fria lopp hon gaf åt den hånfulla antipati hon hyste mot den lilla Adèle, hvilken hon

Jane Eyre. I.15