Sida:Jane Eyre (sv).djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
227
jane eyre.

detta, var att på en gång jägtas af en oupphörlig oro och fängslas af ett okufligt tvång.

Ty under det hon misslyckades, såg jag huru hon kunnat lyckas. Jag visste att de pilar, som ständigt studsade tillbaka från mr Rochesters bröst och föllo oskadliga vid hans fötter, om de med säker hand blifvit afskjutna, skulle trängt djupt i hans stolta hjerta — framkallat kärlek i hans kalla öga och kommit hans gäckande ansigte att stråla af ömhet. Och jag visste äfven huru, utan några vapen, en stilla och fredlig eröfring kunnat vinnas.

»Hvarföre kan hon då inte göra mera intryck på honom, då hon har den förmånen att få vara honom så nära?» frågade jag mig sjelf. »Hon kan säkert inte riktigt tycka om honom, eller, ännu mindre, varmt och uppriktigt älska honom! Om hon det kunde, skulle hon inte behöfva så slösa med sina leenden, så oupphörligt kasta sina blickar, fabricera så konstlade miner och så gratiösa ställningar. Det förefaller mig, att hon vida bättre skulle uppnått sin afsigt och kommit hans hjerta närmare, om hon lugnt och stilla suttit vid hans sida, talat mindre och blickat mindre omkring sig. Jag har i hans ansigte sett ett helt olika uttryck mot det, som nu förstenar hans drag, under det hon så lifligt tilltalar honom; men detta uttryck kom då af sig sjelf, utan att framkallas af koketteriets konstgrepp och beräknade manövrer; och man behöfde endast taga det som det kom — svara på hans frågor, utan anspråk; då så fordrades, tilltala honom utan tillgjordhet — och detta uttryck blef allt vänligare och varmare och värmde en, liksom en klar solstråle. Hur skall hon väl bära sig åt för att behaga honom, då de bli gifta? Jag tror aldrig att hon skall lyckas deri; och likväl skulle det så väl kunna lyckas, och hans maka skulle, efter hvad jag fullt och fast tror, kunna bli den lyckligaste qvinna på jorden.»

Jag har ännu icke yttrat något tadel öfver mr Rochesters förslag att gifta sig för egennyttiga orsaker. Jag kände mig onekligen öfverraskad, då jag först märkte att detta var hans afsigt: jag hade förestält mig honom såsom en man, hvilken icke i valet af sin maka skulle kunna ledas af så lumpna bevekelsegrunder; men ju längre jag betraktade och öfvervägde de båda parternas samhällsställning, uppfostran m. m., ju mindre ansåg jag mig ega rätt