död — sådant är icke i min smak. Jag vill skydda, men icke förstöra — vinna tacksamhet, ej utpressa tårar af blod — ja, ej ens af salt vatten! endast leende blickar, smekningar och ljufva ord vill jag skörda. Hur herrligt detta skulle vara! Det förekommer mig, som om jag lefde i en skön feberdröm! Huru gerna skulle jag icke vilja uttänja detta ögonblick i det oändliga; men jag vågar ej. Så mycket förmår jag åtminstone att beherska mig. Jag har handlat så, som jag i mitt innersta svor att jag skulle handla; men en fortsättning kunde fresta mig öfver mina krafter. Stig upp, miss Eyre; lemna mig: ’skådespelet är slutadt’.»
Hvar var jag? Sof jag, eller var jag vaken? Hade jag drömt eller drömde jag ännu? Den gamla qvinnans röst hade förvandlats: hennes ton, hennes åtbörder och hela sätt voro mig lika bekanta som mitt eget ansigte i spegeln — som talet af min egen tunga. Jag steg upp, men gick icke. Jag såg på henne; omrörde elden och såg på henne ännu en gång; men hon drog sin mössa och sin bindel tätare omkring sitt ansigte och vinkade mig bort. Lågan belyste den utsträckta handen: nu väckt och färdig att göra upptäckter, märkte jag den genast. Det var icke en gammal qvinnas magra och skrynkliga hand, utan en mjuk och rund, med fina och välformade fingrar; en bred ring blänkte på lillfingret, och lutande mig framåt, betraktade jag den och såg en diamant, som jag väl hundrade gånger hade sett förut. Jag kastade åter en blick på ansigtet, som nu icke längre var vändt ifrån mig — tvärtom var nu äfven hufvan borta, bindeln upplöst och hufvudet upplyftadt.
»Nå, Jane, känner ni igen mig?» frågade en välbekant stämma.
»Tag endast af den röda kappan, sir, och sedan — »
»Bandet har gått i knut — hjelp mig.»
»Slit af det.»
»Se så ja, nu är det gjort — bort med er, lånta paltor!»
Mr Rochester stod nu framför mig, helt och hållet afklädd sin förklädning.
»Nå, sir, det här var en besynnerlig idé.»
»Men väl utförd — eller hur? Tycker ni inte det?»
»Med de andra fruntimren måste ni ha gjort er sak väl.»
