Sida:Jane Eyre (sv).djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
252
jane eyre.

händelse nödvändigt måste följa på detta besynnerliga skri, denna brottning och dessa rop.

Men nej; djup stillhet herskade åter öfver hela huset. Allt buller och all rörelse hade efterhand tystnat och afstannat, och inom vid pass en timme var Thornfield Hall ånyo den lugnaste plats i verlden. Efter allt utseende hade natten och sömnen återtagit sitt välde. Emellertid sänkte sig månen allt mera och var snart nära sin undergång. Då jag icke hade någon lust att sitta uppe i mörkret och kylan, beslöt jag att lägga mig klädd på sängen. Jag lemnade fönstret och gick så tyst som möjligt öfver mattan. Då jag böjde mig ned för att taga af mig mina skor, knackade någon sakta och varsamt på dörren.

»Är det någon som vill mig något?» frågade jag.

»Är ni uppe?» frågade den röst jag väntade att få höra, nemligen min husbondes.

»Ja, sir.»

»Och klädd?»

»Ja.»

»Kom ut då, hastigt.»

Jag lydde. Mr Rochester stod i korridoren, hållande ett ljus i handen.

»Jag behöfver er», sade han; »kom den här vägen; men gå försigtigt och gör intet buller.»

Mina skor voro tunna och jag kunde gå på det mattbelagda golfvet lika tyst som en katt. Han smög med sakta steg genom korridoren och uppför trapporna samt stannade i en mörk, låg gång i den hemska tredje våningen. Jag hade följt honom och stod vid hans sida.

»Har ni någon sked i ert rum?» frågade han.

»Ja, sir.»

»Och något salt — luktsalt?»

»Ja.»

»Gå då tillbaka och hemta bådadera.»

Jag återvände till mitt rum, tog skeden från nattduksbordet och luktsaltet ur kommoden samt smög mig åter uppför trappan. Mr Rochester väntade ännu derute och höll en nyckel färdig i handen. Närmande sig en af de små svarta dörrarna, satte han nyckeln i låset, dröjde derpå ett ögonblick och tilltalade mig åter:

»Blir ni inte sjuk vid åsynen af blod?»