»Det tror jag inte: jag har ännu aldrig varit i tillfälle att försöka det.»
En rysning genomilade mig då jag svarade honom; men jag kände mig dock temligen lugn och utan någon fallenhet för att svimma.
»Gif mig er hand», sade han; »jag vill inte riskera en dåning.»
Jag lade mina fingrar i hans.
»Varm och lugn», var hans anmärkning; han vred derpå om nyckeln och öppnade dörren.
Jag såg nu ett rum, som jag påminde mig ha sett en gång förut, den dagen, då mrs Fairfax visade mig hela huset. Väggarna voro då behängda med virkade tapeter; men tapeten var nu upptagen på en sida, och man såg en dörr, som förut varit dold. Denna dörr var öppen; ett ljus sken från rummet innanför, och jag hörde derifrån ett snörflande, smackande ljud, nästan likt en hunds morrande. Mr Rochester nedsatte nu sitt ljus, bad mig vänta en stund och gick in i det inre rummet. Ett gapskratt helsade hans inträde, först högljudt och skallande och slutande med Grace Pooles vanliga, spöklika ha! ha! Hon var således der. Han vidtog några anordningar der inne, utan att säga något, ehuru jag hörde en hviskande röst tilltala honom; derpå kom han ut och tillstängde dörren efter sig.
»Hitåt, Jane!» sade han, och jag gick omkring till andra sidan af en säng, som med sina fördragna gardiner upptog en betydlig del af rummet. En länstol stod nära bredvid hufvudgärden, och i denna satt en man, klädd, med undantag af rocken; han satt stilla; hans hufvud var tillbakalutadt och hans ögon voro tillslutna. Mr Rochester höll ljuset öfver honom, och jag igenkände i hans bleka och till utseendet liflösa ansigte — främlingen, mr Mason. Jag såg äfven att hans linne vid ena sidan och på ena ärmen var nästan alldeles genomdränkt af blod.
»Håll i ljuset!» sade mr Rochester, och jag tog det ur hans hand; han hemtade derpå ett handfat med vatten från kommoden och sade: »Håll uti det här!» Jag lydde. Han tog skeden, doppade den i vattnet och öfverstänkte dermed det likbleka ansigtet; han begärde flaskan med luktsaltet och satte den under hans näsa. Mr Mason öppnade strax derefter sina ögon och uppgaf ett stönande läte.
