Sida:Jane Eyre (sv).djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
254
jane eyre.

»Är det någon fara för lifvet?» mumlade han.

»Bah! Visst inte — det är ju bara en skråma. Se så, var nu inte så nedslagen, karl, utan raska upp dig! Jag skall sjelf hemta dig en läkare, och jag vill hoppas att du ännu i dag på morgonen skall vara i stånd att flyttas till ett annat ställe. Jane —» fortfor han.

»Sir?»

»Jag kommer nu att lemna er här i rummet tillsammans med den här herrn för vid pass en timme eller två; ni måste hämma blodet när det återkommer, såsom ni sett att jag gjort: om han känner sig vanmäktig, skall ni föra det här vattenglaset till hans läppar och flaskan med luktsaltet under hans näsa. Ni får inte på något vilkor tala med honom — och — Rickard — så vida lifvet är dig kärt, så tala inte vid henne: öppna dina läppar — upprör eller matta dig — och jag svarar inte för lifvet.»

Den stackars mannen drog åter en djup suck; han såg ut som om han ej vågade röra sig: fruktan, antingen för döden eller för något annat, tycktes nästan förlama honom. Mr Rochester satte nu den blodiga skeden i min hand och jag försökte att använda den såsom han hade gjort. Han betraktade mig ett ögonblick och sade derpå: »Kom ihåg! — intet samtal!» samt lemnade rummet.

Här var jag nu således i tredje våningen, instängd i en af dess mystiska celler; omkring mig herskade natten; ett blekt och blodigt spöke var under mina ögon och mina händer, och en mörderska tätt bredvid, knappast skild från mig genom en tunn dörr: ja — detta var verkligen förfärligt — det öfriga kunde jag med temligt lugn uthärda; men den tanken, att Grace Poole skulle komma utrusande på mig, fylde mig med fasa och förskräckelse.

Emellertid måste jag uthärda på min post. Jag måste betrakta detta spöklika ansigte — dessa blåa, sammanbitna läppar, som voro förbjudna att öppnas — dessa ögon, som än voro tillslutna, än irrade omkring rummet och än stodo fästa mig, alltjemt bibehållande ett uttryck af fasa och förskräckelse. Jag måste allt emellanåt doppa min hand i det med blodvatten fylda fatet och borttorka det utsipprande blodvaret. Jag måste se lågan från det osnoppade ljuset allt mera förblekna, huru skuggorna allt mera mörknade på de gammalmodiga, virkade tapeterna, för att blifva nästan