grönskande löfsal hvari vi inträdt) »är allt verkligt, ljuft och rent.»
Vi gingo längs en med buxbom infattad gång, med äpple-, päron- och körsbärsträd på ena sidan och på den andra en terrass med alla slags gammaldags blommor, stockrosor, borstnejlikor, penséer och tusenskönor, blandade med åbrodd, vilda törnbuskar och en mängd doftande örter. Alla växterna voro nu så friska, som ett mildt regn och en herrlig vårmorgon kunna göra dem; solen hade nyss stigit upp i den småfläckiga östern, och dess strålar upplyste de bekransade, daggiga träden samt sken ned på de tysta gångarna under dem.
»Jane, vill ni ha en blomma?»
Han plockade en halfutsprucken ros, den enda på busken, och gaf den åt mig.
»Jag tackar er så mycket, sir.»
»Tycker ni om den här soluppgången, Jane? Detta hvalf med dessa lätta och ljusa skyar, hvilka man kan vara säker om att de skola smälta, så snart dagen blir varmare — denna rena och doftande atmosfer?»
»Ja, mycket.»
»Ni har tillbragt en besynnerlig natt, Jane.»
»Ja, verkligen.»
»Och det har gjort att ni ser blek ut; — var ni rädd när jag lemnade er ensam med Mason?»
»Jag var rädd att någon skulle komma ut ur inre rummet.»
»Men jag hade stängt dörren och hade nyckeln i min ficka. Jag skulle varit en bra vårdslös herde, om jag lemnat ett lam — mitt älsklingslam — utan skydd bredvid vargens kula: ni var fullkomligt säker.»
»Skall Grace Poole ännu fortfara att bo här?»
»Åh ja, bry er inte om henne — förjaga henne ur edra tankar.»
»Men det förefaller mig likväl som om ert lif knappast vore i säkerhet så länge hon är qvar här.»
»Åh, frukta ingenting — jag skall nog akta mig.»
»Är den fara, som ni häntydde på i går afton, förbi nu, sir?»
»Det kan jag inte bestämdt säga förr än Mason är borta från England och knappast ens då. Att lefva är för
