saker att tänka på. Under loppet af de sista månaderna hade mäktigare känslor vaknat i mitt hjerta, än de förmådde framkalla, och jag hade erfarit både sorg och glädje i vida högre grad än det stod i deras makt att bereda mig. Deras uppförande kunde derföre icke på mig göra minsta intryck, vare sig angenämt eller obehagligt.
»Hur står det till med mrs Reed?» frågade jag och såg helt lugnt på Georgina, som rynkade på näsan och såg stött ut, som om hon ansett min fråga särdeles närgången.
»Mrs Reed? Ack, ni menar väl mamma kan jag tro! Jo, hon är rätt illa sjuk; jag tviflar på att ni kan få träffa henne i qväll.»
»Jag skulle vara er särdeles förbunden», sade jag, »om ni ville vara så god och gå upp till henne och säga henne att jag är kommen.»
Georgina for upp och stirrade på mig, alldeles utom sig af förvåning.
»Jag vet», fortfor jag, »att hon längtar att få träffa mig, och jag skulle inte vilja uppskjuta med att efterkomma hennes önskan längre än som är oundgängligt nödvändigt.»
»Mamma tycker inte om att man stör henne om aftnarna», anmärkte Elise.
Jag steg emellertid genast upp, tog, utan att vänta på någon inbjudning, helt lugnt af mig hatt och handskar och sade att jag ämnade uppsöka Bessie — som sannolikt vore i köket — och bedja henne förfråga sig hos mrs Reed, huruvida hon var benägen att mottaga mig i qväll eller icke. Jag gick ut, träffade Bessie och anförtrodde henne mitt ärende samt vidtog derefter åtskilliga andra mått och steg. Ett ohöfligt bemötande hade jag aldrig kunnat fördraga; om jag för ett år sedan blifvit så emottagen som i dag, skulle jag följande morgon ha lemnat Gateshead; nu deremot insåg jag genast att ett sådant beteende skulle vara högst dåraktigt. Jag hade gjort en resa af hundra mil för att se min tant och måste nu stanna qvar till dess hon tillfrisknade eller dog; hvad åter beträffade hennes döttrars högfärd eller dårskap, så insåg jag att jag måste låtsa som om jag alls icke märkte den och ställa mig helt och hållet oberoende deraf. Jag vände mig derföre till
