hushållerskan, bad henne anvisa mig ett rum, sade henne, att jag sannolikt skulle komma att uppehålla mig här en vecka eller två, lät bära upp min kappsäck på mitt rum, och följde sjelf efter. I trappan mötte jag Bessie.
»Frun är vaken», sade hon; »jag har berättat för henne, att ni är här; kom, så få vi se, om hon känner igen er.»
Jag hittade rätt väl på egen hand till detta välbekanta rum, dit jag som barn så ofta blifvit kallad för att erhålla aga eller mottaga en tillrättavisning. Jag skyndade Bessie i förväg och öppnade sakta dörren. Ett ljus med skärm stod på bordet; ty det var redan mörkt. Der stodo ännu den gamla stora imperialsängen med sina gula förhängen, toilettbordet, länstolen och pallen, på hvilken jag otaliga gånger måst knäfalla och bedja om förlåtelse för fel, som jag aldrig begått. Jag tittade bort åt en viss vrå, till hälften väntande att få se min gamle buse: det långa, smala riset, som plägade ligga på lur der och, innan jag visste ordet af, rusa på mig och hudflänga min darrande hand och böjda nacke. Jag närmade mig sängen, sköt undan gardinerna och lutade mig ned öfver de högt uppstaplade kuddarna.
Jag erinrade mig mycket väl mrs Reeds ansigte, och jag var nyfiken att återse de välbekanta dragen. Det är rätt väl, att tiden släcker törsten efter hämd och tystar förbittringens och motviljans ingifvelser; med hat och bitterhet i hjertat hade jag lemnat denna qvinna, och nu kom jag tillbaka till henne med ingen annan känsla, än medlidande för hennes sorgliga öden och en allvarlig vilja att glömma och förlåta allt framfaret, att bjuda henne handen till försoning och vänskap.
Der hade jag nu det välbekanta ansigtet, lika strängt och känslolöst som alltid — der detta märkvärdiga öga, som intet kunde aftvinga ett tecken till mild rörelse; der det något högt hvälfda, stolta, befallande ögonbrynet. Huru ofta hade ej, då hon såg på mig, hotet och hatet rynkat det! hur återvaknade ej minnet af min barndoms qval och smärtor, då jag med blicken följde dess skarpa konturer! Och likväl böjde jag mig ned och kysste henne: hon såg på mig.
»Är det Jane Eyre?» sade hon.
»Ja, tant Reed. Hur mår ni, kära tant?»
