Sida:Jane Eyre (sv).djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
jane eyre.

Jag hade en gång svurit på att aldrig kalla henne tant: jag ansåg det likväl icke för någon synd att nu bryta denna ed. Jag hade omfattat hennes hand, som låg ofvanpå lakanet; om hon blott gifvit mig en enda vänlig handtryckning, så skulle jag i detta ögonblick känt en verklig glädje. Men hårda sinnen vekna ej så lätt, och medfödda antipatier låta ej så snart utrota sig: mr Reed drog undan sin hand, vände nästan helt och hållet bort ansigtet och gjorde den anmärkningen, att det var en mycket varm afton. Derpå betraktade hon mig åter med en så iskall blick, att jag genast insåg, att i hennes tänkesätt om mig, i de känslor hon hyste för mig, ingen förändring inträffat eller ens kunde inträffa. Hennes förstenade öga — som aldrig kunde upplysas af en ömhetens stråle, aldrig försmälta i tårar — sade mig tydligt, att hon ända till sin sista stund föresatt sig att anse mig för en dålig varelse; ty att tro mig om godt skulle icke kunnat skänka henne någon tillfredsställelse; det skulle endast plågat och förödmjukat henne.

Först blef jag bedröfvad och sedan förbittrad och slutligen föresatte jag mig att kufva henne — att beherska henne, i trots af hennes natur och förhärdade hjerta. Tårarna hade kommit mig i ögonen, liksom i min barndom; jag gjorde våld på mig för att tillbakahålla dem. Jag drog fram en stol till hufvudgärden, satte mig ned och lutade mig öfver kudden.

»Ni har skickat efter mig», sade jag, »och här är jag, och det är min afsigt att stanna qvar här, tilldess jag får se huruvida ni blir bättre.»

»Naturligtvis! du har väl träffat mina döttrar?»

»Ja.»

»Det är bra: du kan då säga dem, att jag önskar, att du stannar qvar till dess jag blir i stånd att meddela dig åtskilligt, som jag har på hjertat. I qväll är det för sent, och jag bjuder förgäfves till att erinra mig det. Men det var något jag ville säga — låt mig tänka efter —»

Hennes vilda blick och osammanhängande tal röjde mer än tillräckligt hvilken svår stöt denna en gång så starka kropp erhållit. Hon kastade sig af och an i sängen och försökte slutligen att draga täcket omkring sig; men min armbåge, som hvilade på en flik af detsamma, hindrade henne deruti. Genast utbrast hon förbittrad:


Jane Eyre. II.2