»Stig upp! Sitt inte der och förarga mig med att hålla fast täcket. Är ni Jane Eyre?»
»Ja, jag är Jane Eyre.»
»Ingen menniska kan föreställa sig, hvad jag haft för ledsamheter af den flickan. Det är minsann inte det roligaste att ha en sådan börda på halsen och vara utsatt för så mycket obehag! Hvarje dag, ja, hvarje timme, gjorde hon mig någon ny förtret med sitt lynne, som ingen kunde bli klok på, sina plötsliga utbrott af ondska och den onaturliga uppmärksamhet, hvarmed hon ständigt följde ens minsta rörelser. Jag försäkrar, att hon en dag tilltalade mig, som om hon varit vansinnig eller besatt af en ond ande; aldrig har något barn talat eller sett ut så som hon då gjorde. Jag var riktigt glad, då jag ändtligen fick henne ur huset. Nå, hur tror ni det gick med henne i Lowood? En smittsam feber utbröt der och många af pensionärerna dogo; men hon dog inte, ehuru jag sade att hon gjorde det. Jag skulle önska, att det varit sant!»
»En besynnerlig önskan, mrs Reed. Hvarför hatar ni henne så?»
»Jag hatade hennes mor också; ty hon var min mans enda syster och hans synnerliga favorit: han ensam motsatte sig den öfriga familjen, som ville förskjuta henne, då hon ingick den der mesalliansen, och då underrättelse kom om hennes död, gret han som om han blifvit barn på nytt. Han ville nödvändigt skicka efter flickan, ehuru jag tiggde och bad att han skulle lemna bort henne att skötas och betala för hennes underhåll. Jag hatade det från första stund jag såg det, det lilla sjukliga, jämrande, eländiga kräket! Hela natten i ända kunde det gråta i sin vagga; men det skrek inte med full hals, som andra barn, utan bara qved och gnälde. Reed behandlade det med mycken ömhet; han brukade pyssla om det och göra lika mycken affär af det, som om om det varit hans eget, ja, mycket mer än han gjort af sina egna barn vid den åldern. Han ville förmå mina barn att vara vänliga mot den lilla tiggerskan; men mina älsklingar kunde inte tåla henne och visade henne sin motvilja, och då blef han riktigt ond. Under hans sista sjukdom hade han henne ständigt bredvid sängen, och en timme förr än han dog aftvang han mig en ed, att behålla kräket hemma i huset. Jag hade lika gerna tagit
