mig mycken köld. Elise kunde sitta halfva dagen och sy, läsa eller skrifva och knappast yttra ett ord till mig eller sin syster. Georgina kunde stå timtals och pladdra med sin kanariefågel, utan att det minsta bry sig om mig. Men jag hade beslutit, att aldrig visa mig förlägen öfver hvilken sysselsättning jag skulle tillgripa, eller hvilken förströelse jag skulle hitta på. Jag hade tagit med mig mina ritsaker, och de förskaffade mig begge delarna.
Försedd med en liten ask med ritpennor och några ark papper, plägade jag sätta mig afsides från dem nära fönstret och rita fantastiska utkast, föreställande det första bästa, som visade sig i min inbillnings ständigt vexlande kaleidoskop: en skymt af hafvet, mellan tvenne klippor; den uppgående månen och ett skepp, som tycktes segla genom dess skifva; ett snår af vass och neckrosor, ur hvilket hufvudet af en najad, bekransadt med lotus-blommor, tittade fram; en liten elfva, som satt i ett kungsfågelnäste, under en guirland af hagtornsblommor.
En morgon föll det mig in att teckna ett ansigte; hvem det skulle komma att föreställa, hvarken tänkte jag på eller brydde mig om. Jag tog en mjuk, svart ritpenna, formerade den med en bred spets och arbetade raskt undan. Snart hade jag på papperet tecknat en höghvälfd och framstående panna och de starkt markerade nedersta linierna af af ett ansigte. Utkastet behagade mig, och jag fortsked oförtrutet till utförandet af de öfriga anletsdragen. Yfviga, raka ögonbryn måste tecknas under denna panna, derpå följde naturligtvis en ädelt formad näsa med rakt näsben och vidgade näsborrar, vidare en uttrycksfull, ingalunda liten mun, och slutligen en kraftfull haka, med en märklig fördjupning i midten; svarta polissonger felades naturligtvis ej heller; håret var kolsvart, hopvridet vid tinningarna och fallande vågigt öfver pannan. Nu skulle jag börja med ögonen. Dem hade jag gömt till sist, emedan de utgjorde det svåraste partiet. Jag tecknade dem stora och välformade, försåg dem med långa, mörka ögonhår och stora lysande pupiller. »Bra, men ändå inte precis som det borde vara», tänkte jag, då jag såg efter, hur det tog sig ut i sin helhet; »de behöfva mera eld och själ;» och jag gjorde nu skuggorna starkare, på det att ljuspartierna skulle framträda så mycket lifligare — ett eller par lyckliga streck gjorde
