sedan min framgång fullständig. Der hade jag nu framför mig ett välbekant ansigte. Och hvad rörde det mig väl nu, att de unga damerna vände mig ryggen? Jag smålog åt det ansigte, jag så lefvande återgifvit; jag fördjupade mig i dess åskådande och var lycklig.
»Är detta ett porträtt af någon, som ni känner?» frågade mig Elise, som oförmärkt närmat sig mig. Jag svarade att det endast var ett fantasistycke, och stack skyndsamt in det bland de andra ritningarna. Naturligtvis narrades jag likväl deri: denna teckning var i sjelfva verket ett ganska väl träffadt porträtt af mr Rochester. Men hvad rörde det henne eller någon, utom mig sjelf. Äfven Georgina kom fram för att se mina arbeten. Ritningarna behagade henne alla, men porträttet, sade hon, förestälde en »bra ful karl.» De tycktes båda vara förvånade öfver min skicklighet. Jag erbjöd mig att porträttera dem och utförde af hvar och en en liten teckning i svartkrita. Derpå tog Georgina fram sitt album; jag lofvade att rikta det med en aquarell-målning, och detta försatte henne genast i ett särdeles godt lynne. Hon föreslog att vi skulle göra en promenad ut åt egorna. Innan vi varit ute två timmar, voro vi stadda i ett förtroligt samtal. Hon gjorde mig den äran att beskrifva sina lysande nöjen under den vinter, för tvenne år tillbaka, då hon vistades i London — den beundran hon der väckt — den uppmärksamhet man slösat på henne; ja, hon lät till och med vinkar falla, att hon gjort en förnäm eröfring. Under loppet af eftermiddagen började hon att blifva ännu mindre förbehållsam: ömma samtal och sentimentala uppträden meddelades mig; med få ord, en romantisk skildring af lifvet i stora verlden improviserades af henne till min uppbyggelse. Samma berättelser förnyades hvarje dag; ämnet var oföränderligt detsamma: hon sjelf, hennes kärlek och lidanden. Besynnerligt var det att hon aldrig nämde något om sin mors sjukdom eller sin brors död eller det bedröfliga tillstånd, hvari familjens angelägenheter för närvarande befunno sig. Hela hennes själ tycktes vara upptagen af erinringen om förflutna nöjen och längtan efter framtida förströelser. I sin mors sjukrum uppehöll hon sig på sin höjd fem minuter hvarje dag.
Elise talade högst litet; hon hade synbarligen ingen tid att tala. Jag har aldrig sett en flitigare menniska än
