hon tycktes vara, och dock var det svårt att säga, hvad hon egentligen gjorde, eller att upptäcka frukterna af hennes flit. Hon hade en väckar-klocka för att kunna stiga tidigt upp hvarje dag. Jag vet icke hvarmed hon sysselsatte sig före frukosten, men efter detta mål indelade hon sin tid i bestämda afdelningar, och hvarje timme hade sin särskilda bestämmelse. Tre timmar om dagen läste hon i en liten bok, som jag vid närmare betraktande fann vara kyrkohandboken. En dag frågade jag, hvad det var i boken, som förekom henne så fängslande, hvarpå hon svarade: »kyrkoceremonierna». Tre timmar använde hon för att med guldtråd brodera borderna på ett fyrkantigt, purpurrödt kläde, af en golfmattas storlek. På min fråga hvad det var ämnadt till, erhöll jag till svar, att det var ett altar-täcke för den nyligen i närheten af Gateshead uppbygda kyrkan. Två timmar egnade hon åt sin dagbok; två timmar arbetade hon i köksträdgården, och under en timme granskade hon sina räkenskaper. Hon tycktes aldrig känna behof af sällskap eller ett förtroligt samspråk. Jag tror att hon var lycklig på sitt vis; denna enformiga slentrian var just i hennes smak, och ingenting förtretade henne mer än om något kom emellan, som störde hennes utomordentliga punktlighet, hvilken liknade ett urverks.
En qväll, då hon tycktes vara mer böjd för förtrolighet än vanligt, berättade hon för mig, att Johns uppförande och de hotande utsigterna för familjen hade varit henne en anledning till bittra bekymmer, men att hon nu lugnat sig och fattat sitt beslut. Sin egen förmögenhet hade hon bragt i säkerhet, och när hennes mor dog — och det fanns ej minsta sannolikhet för att hon kunde komma sig eller släpa sig fram särdeles länge — så ville hon utföra en plan, hvilken hon länge med förkärlek omfattat: draga sig undan till ett ställe, der punktliga vanor kunde följas i ostörd ro, och uppställa oöfverstigliga skrankor mellan sig och en tanklös lättsinnig verld. Jag frågade om Georgina skulle följa med henne.
»Nej, på inga vilkor. Georgina och hon hade ingenting gemensamt med hvarandra. För intet pris i verlden skulle hon vara belastad med hennes sällskap. Georgina kunde gå sin väg, och hon, Elise, ville gå sin.»
Georginas sysselsättning deremot, så ofta hon icke
