utgöt sitt hjerta för mig, bestod för det mesta uti att ligga på soffan och beklaga sig öfver att det var så tråkigt hemma, samt ideligen upprepa den önskan, att tant Gibson måtte skicka efter henne och hemta henne till sig till London. »Det allra bästa vore», sade hon, »om jag bara kunde komma hemifrån på en månad eller två, till dess allt vore förbi.» Jag frågade icke, hvad hon menade med de sista orden, men jag kan väl förstå, att de hade afseende på moderns väntade frånfälle och de derpå följande begrafningsceremonierna. Elise gaf vanligtvis lika litet akt på sin systers tröghet och klagolåt, som om aldrig någon sådan knotande, sysslolös varelse funnits till i verlden. En dag likväl, sedan hon slagit igen sin annotationsbok och vecklat upp sitt broderi, yttrade hon sig plötsligen till henne i följande ordalag:
»Georgina, ett mera fåfängt och enfaldigt kräk än du har väl aldrig trampat denna jord. Du borde aldrig ha blifvit född, ty du vet inte att göra något bruk af lifvet. I stället för att lefva i, för och med dig sjelf, som en förnuftig varelse borde, söker du endast ett stöd för din egen svaghet i någon annan persons kraft, och om då ingen har lust att få sig en sådan der stor, lunsig, slapp och onyttig varelse på halsen, börjar du genast skrika, att du är försummad, misshandlad, olycklig. Dessutom måste lifvet för dig vara en kedja af ständigt vexlande nöjen, eljest anser du verlden för ett fängelse; du måste bli beundrad, fjäsad, smickrad — du måste ha musik, dans och sällskaper, eljest trånar du alldeles bort. Har du inte så pass mycket vett, att du kan inrätta åt dig ett bestämdt lefnadssätt, som gör dig oberoende af all annan vilja än din egen? Tag en dag; indela den i sina bestämda afdelningar; anslå för hvarje afdelning ett bestämdt göromål: låt inte en fjerdedels timme, tio minuter, fem minuter förflyta obegagnade, — tag dem alla med i räkningen, och allt hvad du gör, gör det efter bestämd metod och med den punktligaste noggrannhet. Då skall dagen vara slut innan du vet ordet af, och du är ingen förbunden för att ha hjelpt dig att fördrifva tiden; du har inte behöft söka någons sällskap, eller taga någons sympati, någons öfverseende i anspråk; kort sagdt: du har lefvat som en oberoende menniska bör lefva. Följ detta råd: det första och sista, som jag ger dig; då skall du
