är också något så bittert och segt, att ingen menniska förmår smälta det.
På eftermiddagen hade vi storm och regn. Georgina hade somnat på soffan under läsningen af en roman; Elise hade gått till den nya kyrkan, der någon gudstjenst firades — ty i religiösa saker var hon en sträng formalist: ingen väderlek kunde afhålla henne att uppfylla hvad hon ansåg för en from pligt; antingen vädret var vackert eller fult, gick hon tre gånger i kyrkan om söndagen, och om hvardagarna lika ofta som der hölls bön.
Jag beslöt emellertid att gå och se hur det stod till med den döende modern, som låg deruppe utan synnerlig vård. Till och med tjenstfolket var ej särdeles träget i sin uppassning, och den lejda sköterskan, som just ingen hade ögon på, smög sig ur rummet så ofta hon kunde. Bessie utgjorde härvid ett aktningsvärdt undantag; men hon hade sin egen familj att tänka på och kunde endast en och annan gång göra ett besök i herrgården. Jag fann den sjuka, såsom jag förmodat, alldeles ensam; ingen sjuksköterska såg jag till. Hon låg alldeles tyst och efter allt utseende försjunken i dvala; hennes gulbleka ansigte var djupt nednedsjunket i kuddarna; brasan i kaminen var nära att slockna. Jag lade på mera ved och blåste upp elden, ordnade sängkläderna, betraktade en stund den olyckliga, som nu ej kunde se mig, och gick derefter fram till fönstret.
Regnet piskade på rutorna och stormen tjöt ursinnigt. »Hon, som ligger här,» tänkte jag, »skall snart vara der, hvarest inga jordens stormar nå henne. Hvarthän skall väl den själ, som nu sträfvar att lösrycka sig från sitt jordiska fängsel, komma, då hon slutligen frigjort sig?
Under det jag begrundade denna djupa hemlighet, erinrade jag mig Helena Burns, hennes sista ord och hennes lära om menniskosjälarnas jemnlikhet efter döden. Jag hörde ännu i inbillningen de välbekanta tonerna af hennes röst, såg ännu framför mig hennes vålnadslika gestalt, hennes bleka, utmagrade ansigte med de mot himlen höjda ögonen, då hon, mild och lugn, låg på sin dödssäng och hviskande omtalade för mig sin längtan, att blifva återupptagen till sin evige Skapare och Fader. I detsamma hörde jag från sängen en svag röst, som frågade: »hvem är der?»
