Sida:Jane Eyre (sv).djvu/300

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
jane eyre.

Jag visste att mrs Reed ej talat på flera dagar. Skulle hon komma sig igen? Jag gick fram till henne.

»Det är jag, tant Reed.»

»Hvilken — jag?» sade hon. »Hvem är ni?» återtog hon, och såg på mig med en förvånad och orolig, men likväl icke vild blick. »Ni är helt och hållet obekant för mig; hvar är Bessie?»

»I portvaktarstugan, tant.»

»Tant!» upprepade hon; »ni är inte någon af Gibsonska slägten; och likväl tycker jag mig känna er; detta ansigte, dessa ögon, denna panna, har jag ofta sett; ni är lik — kors, ni är ju lik Jane Eyre!»

Jag sade intet. Jag fruktade att gifva anledning till något farligt utbrott, genom att erkänna mig vara den person hon omnämnt.

»Det lär väl ändå vara ett misstag,» sade hon; »mina tankar äro så orediga. Jag önskade se Jane Eyre och tycker mig nu märka en likhet, der ingen finnes: dessutom måste hon på de åtta åren ha blifvit mycket förändrad.»

Jag försäkrade henne nu vänligt, att jag vore den person hon väntat, och då jag såg, att jag var förstådd och att hon var vid full sans, berättade jag att Bessie genom sin man låtit hemta mig från Thornfield.

»Jag är mycket sjuk, jag vet det,» sade hon efter en stunds uppehåll: »jag försökte vända mig för ett par minuter sedan och finner, att jag inte kan röra en lem. Det är bäst, att jag lättar mitt samvete förr än jag dör. Hvad vi anse af föga vigt, då vi äro friska, blir oss en tung börda i en stund som denna. Är sjuksköterskan i rummet, eller någon annan än du?»

Jag försäkrade henne, att vi voro allena.

»Nå väl, jag har två gånger tillfogat dig en oförrätt, som jag nu ångrar. Första gången, då jag bröt det löfte, jag gaf min man, att uppfostra dig med samma kärlek som om du varit mitt eget barn; andra gången —» hon tystnade. »När allt kommer omkring så har det ingenting att betyda,» sade hon halfhögt, »och så kanske jag blir bättre, och att förödmjuka mig för henne är så pinsamt.»

Hon gjorde ett försök att vända sig i sängen, men det misslyckades; hennes ansigte förvred sig; hon tycktes känna en inre smärta, kanske en försmak af dödskampen.