Sida:Jane Eyre (sv).djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
jane eyre.

»Men nej, det lär väl inte kunna hjelpas. Jag har evigheten framför mig. Gå till min toilettlåda, öppna den och tag fram ett bref, som ligger der.»

Jag efterkom hennes uppmaning.

»Läs brefvet!» sade hon.

Det var kort och af följande innehåll:

»Min Fru!»

»Jag får anhålla, att ni täcktes hafva den godheten och sända mig min brorsdotters, Jane Eyre’s, adress och låta mig veta, hur det står till med henne: det är min afsigt att med det första skrifva till henne och bedja henne komma till mig, till Madeira. Försynen har välsignat mig med förmögenhet, och som jag är ogift och barnlös, ämnar jag adoptera henne under min lifstid, och när jag dör skall hon ärfva allt hvad jag lemnar efter mig.

Jag har den äran etc.
John Eyre, Madeira.»

Brefvet var skrifvet för tre år sedan.

»Hvarföre har jag aldrig fått höra något om detta förr?» frågade jag.

»Emedan jag hatade dig alltför djupt för att på något sätt vilja bidraga till din lycka. Jag kunde inte glömma ditt uppförande mot mig, Jane; det raseri, med hvilket du en gång vände dig emot mig; den ton, hvari du förklarade, att det funnes ingen på jorden som du afskydde så mycket som mig; denna blick och denna röst, så föga liknande ett barns, hvarmed du påstod, att blotta tankan på mig gjorde dig sjuk, och att jag behandlade dig obarmhertigt och grymt. Aldrig kan jag förgäta hvad jag kände, då du på detta sätt rusade upp och gaf luft åt allt det giftiga hat du hyste mot mig: jag blef rädd, som om ett djur, som jag slagit och trampat, hade sett på mig med menniskoögon och förbannat mig med menniskoröst. — Låt mig få litet vatten! Ack, skynda dig!»

»Kära mrs Reed,» sade jag, under det jag räckte henne glaset; »tänk inte mer på allt detta, låt det vara glömdt. Förlåt mig min lidelsefulla häftighet: jag var endast ett harn då; åtta till nio år ha sedan dess förflutit.»

Hon gaf ej akt på hvad jag sade; men sedan hon druckit litet vatten och hemtat andan, fortfor hon sålunda:

»Jag säger dig, att jag inte kunde glömma det, och