Sida:Jane Eyre (sv).djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55
jane eyre.

jag säger, tycka om mig, inte älska mig. Er kärlek lär nog bortdunsta inom sex månader eller ännu kortare tid. Jag har läst böcker, som äro skrifna af karlar, att detta är den längsta tid som en makes kärlek kan utsträckas. Men som vän och sällskaparinna hoppas jag i alla fall, att aldrig bli helt och hållet misshaglig för min älskade husbonde!»

»Misshaglig! och tycka om igen! Var öfvertygad att jag aldrig skall upphöra att tycka om dig, och att du slutligen skall nödgas erkänna, att jag icke blott tycker om, utan äfven älskar dig — sant, innerligt, trofast.»

»Men kan ni neka, att ni är nyckfull, sir?»

»Mot qvinnor, som endast behaga mig genom sitt yttre, är jag en verklig satan, så snart jag kommer under fund med att de äro utan själ och hjerta — när jag hos dem inte kan upptäcka något annat än platthet, hvardaglighet, och kanske till och med slöhet, råhet och elakt lynne; men det klara ögat, den vältaliga tungan, den själ, som är gjord af eld, den karakter, som är böjlig men ej svag, — på en gång smidig och fast, eftergifvande och konseqvent — den älskar jag i nöd och lust, den sviker jag aldrig.»

»Har ni någonsin lärt känna en sådan karakter? Har ni någonsin älskat en sådan qvinna?»

»Jag älskar en sådan nu.»

»Men före mig? — om jag nemligen i något afseende kan motsvara ett sådant mönster af fullkomlighet.»

»Jag har aldrig råkat på din like, Jane: du på en gång tjusar och beherskar mig — du tyckes ibland gifva efter, och den känsla denna böjlighet väcker hos mig är mera angenäm, än jag kan beskrifva; under det jag lindar den mjuka, silkeslena flätan kring mitt finger, går det liksom ett elektriskt slag genom armen ända fram till hjertat. Du har vunnit stort inflytande öfver mig — ja, eröfrat mig helt och hållet; och detta inflytande är mig ljufvare, än jag med ord kan uttrycka, och det nederlag, jag lidit, är mig kärare än alla triumfer, jag någonsin kunde vinna. Hvarför småler du, Jane? Hvad har denna oförklarliga, illfundiga min att betyda?»

»Jag kom att tänka (förlåt mig, sir, men det föll mig in alldeles ofrivilligt) jag kom att tänka på Herkules och Simson och deras förtjuserskor —»

»Verkligen? du lilla, trolska —»