»Tyst, sir! nu talar ni inte särdeles klokt, inte mycket klokare än dessa herrar handlade. Emellertid tror jag nog, att de, ifall de blifvit gifta, genom sin stränghet som äkta män nog skulle utkräft ersättning för sin mildhet och foglighet som friare; och samma förhållande lär det väl äfven bli med er, fruktar jag. Jag undrar just hvad ni skall svara mig ett år härefter, om jag då skulle anhålla om en ynnest, hvilken ni inte vore vid lynne att bevilja mig?»
»Bed mig om något nu, Jane — om hvad som helst; jag längtar att bli ombedd —»
»Jag skall så göra; jag har min önskan redan i ordning.»
»Låt höra då! Men om du ser upp och ler på det der sättet, så svär jag redan på förhand på mitt samtycke, innan jag ännu vet hvarom frågan är, och det skulle göra mig till en narr.»
»Åh, det är ingen fara; jag ville endast be er om att inte skicka efter några juveler eller pryda mitt hår med rosor; ni kunde likaså gerna sätta guldfransar kring den simpla näsduk, ni håller i hand.»
»Jag kunde lika gerna låta ’förgylla fint guld’, det vet jag nog. Din begäran bifalles således — för ögonblicket. Jag skall återkalla det uppdrag, jag gifvit min bankir. Men ännu har du inte bedt mig om någonting, Jane. Du har endast undanbedt dig en gåfva. Han du ingenting annat att begära?»
»Nå väl då, sir; vill ni ha den godheten att tillfredsställa min nyfikenhet i afseende på en sak, hvarpå jag mycket grubblat?»
Han såg förlägen ut. »Hvad? Hvad menar du?» sade han hastigt. »Nyfikenhet är en vådlig böneman; det var väl att jag ej aflagt någon ed på att bevilja hvarje anhållan?»
»Men att bevilja denna kan inte ha minsta fara.»
»Nå, så låt höra då, Jane; men jag skulle mycket hellre önskat, att du, i stället för att fråga mig om något, som jag kanske har skäl att hålla hemligt, bedt mig om hälften af min förmögenhet.»
»Nej, hör på konung Ahasverus! Hvad tror ni jag skulle göra med er halfva förmögenhet? Tror ni att jag är någon judisk ockrare, som söker komma öfver några säkra inteckningar i jordegendomar? Jag skulle mycket
