Sida:Jane Eyre (sv).djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57
jane eyre.

hellre önska få ert fullkomliga förtroende. Vill ni utesluta mig från ert förtroende, sedan ni skänkt mig ert hjerta?»

»Mitt förtroende skänker jag dig helt och odeladt, Jane, så vidt jag vet, att det kan göra dig någon glädje; men för Guds skull, tag inte onödigtvis en alltför tung börda på dina skuldror! Bed inte om gift — förvandla dig inte på en gång till en ny Eva?»

»Hvarföre inte, sir? Ni sade ju nyss, att ni tycker så mycket om att bli besegrad, och att ni finner det så angenämt att bli öfvertalad. Kanske ni vill, att jag skall draga fördel af er bekännelse och börja att smickra och bönfalla — och möjligen också, i fall det blir nödvändigt, gråta och visa mig dyster och mulen — blott för att försöka hur långt min makt sträcker sig?»

»Försök bara på! Var djerf, pockande, och ert spel är förloradt!»

»Åh, verkligen? Ni gör minsann affären kort! Så ond ni ser ut nu. Edra ögonbryn ha blifvit så tjocka som mitt finger, och er panna liknar hvad jag i ett högst kostligt poem såg kalladt en ’åskors arsenal med svartblå pelarrad!’ Så kommer ni väl att se ut efter giftermålet, kan jag tro?»

»Och om ni, Jane, kommer att se ut efter giftermålet, så måste jag, såsom en god kristen, uppgifva hvarje tanke på en förening med en sådan stygg hexa, en sådan salamander. Men ni hade ju något att be mig om, ni lilla kräk? — ut med det!»

»Se så; nu är ni då mindre än höflig. Men, jag tycker verkligen mycket mer om er oartighet än ert smicker. Jag vill hellre vara ett kräk än en engel. Hvad jag ville fråga var: — hvarföre har ni gjort er så mycken möda att inbilla mig, att ni ämnade gifta er med miss Ingram?»

»Var det ingenting annat än det? Gud vare lof, att det inte var något värre!»

Hans panna klarnade nu åter, och han såg ned på mig småleende och strök mitt hår, som om han gladt sig öfver att ha undsluppit en fara.

»Jag skall väl bigta mig då», fortfor han», om ock med fara att förarga dig litet, Jane, — ty jag har sett hur du kan bli idel eld och lågor, då man förtörnar dig. Du glödde som en ugn här om aftonen i månskenet, då du gjorde