logis och trettio pund om året. Den summan räcker till att förse mig med garderob, och utom detta behöfver ni inte gifva mig något annat än —»
»Nå, hvad då?»
»Er aktning: och om jag ger er min tillbaka, så bli vi å ömse sidor hvarandra ingenting skyldiga.»
»Nå, det måste jag tillstå,» sade han, »hvad kallblodig, ingrodd stolthet beträffar, får man söka länge innan man finner er make.»
»Vi nalkades nu Thornfield.
»Vill ni vara god och äta tillsammans med mig i dag, Jane?» frågade han, då vi kommit innanför grindarna.
»Nej, jag tackar.»
»Och hvarföre inte, om jag får fråga?»
»Jag har aldrig ätit middag tillsammans med er förr, och jag ser intet skäl hvarföre jag skulle göra det nu, så länge —»
»Säg rent ut! Ni är i dag särdeles fallen för att komma fram med halfqvädna visor.»
»Så länge jag kan slippa, ville jag säga.»
»Tror ni då att jag är en menniskoätare eller ett vilddjur, efter ni fruktar att göra mig sällskap vid middagsbordet?»
»Jag har inte alls gjort mig några föreställningar rörande den saken; jag ämnar bara fortsätta som vanligt, under de nästa fyra veckorna.»
»Ni måste genast upphöra med ert guvernantsbestyr.»
»Jag ber om förlåtelse; det kommer jag inte att göra. Jag tänker fortsätta alldeles på samma sätt som förr, och ämnar inte visa mig för er på hela dagen. På aftonen kan ni skicka efter mig, om ni har lust; men aldrig på någon annan tid.»
»Jag kunde behöfva en cigarr eller en pris snus för att trösta mig med eller pour me donner une contenance, som Adèle skulle säga. Men olyckligtvis har jag inte med mig hvarken mitt cigarrfodral eller min snusdosa. Men kom ihåg hvad jag säger,» tillade han hviskande, »nu är det er tur, ni lilla tyrann, men min kommer väl också en gång, och har jag en gång riktigt lagt beslag på er, då skall jag — figurligen taladt — fästa er vid en sådan
