var alldeles efter min önskan; för det närvarande voro dessa något hårdhändta ynnestbevis vida mer i min smak, än allt hans ömma joller. Jag fann att mrs Fairfax gillade mitt uppförande, och att den oro, hon hyst på mina vägnar, försvann; jag var derföre öfvertygad om att jag handlat rätt. Emellertid påstod mr Rochester att jag plågade lifvet ur honom, och hotade att han vid en kommande och ej så särdeles långt aflägsen tidpunkt skulle kräfva en förfärlig hämd för mitt närvarande uppförande. Jag skrattade i mjugg åt hans hotelser: »jag kan hålla dig så der temligen i schack nu», tänkte jag, »och tviflar alls icke på att äfven kunna göra det i framtiden: förlorar ett medel sin verkan, så hittar jag väl på något annat.»
Och detta oaktadt var min uppgift icke den lättaste. Min tillkommande man började blifva det dyrbaraste för mig på jorden, ja, dyrbarare till och med än min eviga salighet. Han stod mellan mig och religionen som en förmörkelse mellan solen och jorden. I dessa dagar kunde jag ej se Gud för hans skapade verk, af hvilket jag hade gjort mig en afgud.
FEMTE KAPITLET.
Förlofningstiden hade gått till ända och räknade nu
sina sista timmar. På något uppskof af bröllopsdagen var
ej att tänka, alla förberedelser dertill voro redan vidtagna.
Jag åtminstone hade ingenting mer att göra; mina
kappsäckar voro packade, lästa, omslagna med rep och stälda i
en rad längs med väggen i min kammare: i morgon vid
denna tid skola de redan vara långt fram på vägen till
London, och desslikes äfven jag — eller icke jag, utan en
viss Jane Rochester, en person som jag ännu icke kände.
Det återstod endast att fästa fast adresserna, som, fyra till
antalet, lågo på min byrå. De voro skrifna af mr
Rochester sjelf med egen hand och lydde: »Mrs Rochester —
Hôtel London», men jag kunde ej förmå mig hvarken att
sjelf fästa dem på kappsäckarna eller att låta någon annan
göra det. Mrs Rochester! hon fans ännu icke till: hon
