Sida:Jane Eyre (sv).djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
82
jane eyre.

tycktes liksom öfverrösta ett annat dystert ljud; om detta senare kom inifrån eller utifrån, kunde jag i början inte urskilja, men så ofta stormen något saktade sig, hördes det ånyo obestämdt, men dock hemskt och klagande; slutligen trodde jag mig urskilja att det var det aflägsna tjutet af en hund. Jag var glad, när det upphörde. Äfven då jag insomnat, fortfor i mina drömmar föreställningen om en mörk och stormig natt. Jag fortfor äfven att, som förut, längta efter att få sammanträffa med er, och hade tillika en dunkel, plågsam aning om något oöfverstigligt hinder, som skilde oss åt. I början af min sömn tyckte jag mig följa de slingrande krökningarna af en mig okänd väg; det djupaste mörker omgaf mig, och ett häftigt störtregn isade mitt blod. Jag hade dessutom att bära ett litet barn — en mycket liten, späd varelse, för ung och för svag att kunna gå, och som darrade i mina kalla armar och oupphörligt gret och jämrade sig. Jag tyckte att ni var på samma väg, men hade ett långt försprång, att jag ansträngde mig till det yttersta för att upphinna er och oupphörligt försökte att ropa er vid namn och be er stanna — men mina rörelser voro fjettrade, och rösten dog bort på mina läppar, hvarvid ni, såsom jag tyckte, allt mer och mer aflägsnade er.»

»Och dessa drömmar nedtynga ännu ditt sinne, Jane, ehuru du har mig så nära intill dig? En sådan liten nervsvag stackare! Glöm alla inbillade lidanden och tänk endast på verklig sällhet! Du har sagt att du älskar mig, Jane: ja — det glömmer jag aldrig, och du kan inte förneka det; dessa ord dogo åtminstone inte bort på dina läppar. Jag hörde dem klart och tydligt; de läto visserligen något högtidligt, men de klingade dock ljuft som musik i mina öron: ’Jag anser det för någonting ljuft och herrligt att ega förhoppning att få lefva tillsammans med er, Edvard, emedan jag älskar er.’ Älskar du mig verkligen, Jane? säg mig det ännu en gång.»

»Jag älskar er, Edvard, jag älskar er med hela min själ.»

»Det är besynnerligt», sade han efter några minuters uppehåll; »dessa ord genomträngde mig med en smärtsam känsla. Hvarföre? jo derföre, att du sade dem med en sådan högtidlig, innerlig ton, och derföre att den blick, med