Sida:Jane Eyre (sv).djvu/357

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83
jane eyre.

hvilken du nu ser upp på mig, strålar af en innerlig sanning, trohet och hängifvenhet; det är alldeles som om jag hade ett andeväsen framför mig. Se skalkaktig ut, Jane, såsom du så väl förstår; låt ett af dina listiga, retsamma smålöjen leka kring dina läppar; säg att du hatar mig — förarga mig, plåga mig; gör hvad du vill, men upprör mig inte: jag vill hellre bli ond än bedröfvad.»

»Jag skall förarga er och plåga er så mycket ni någonsin kan önska, så snart jag slutat min berättelse; men hör nu vidare.»

»Jag trodde att du redan berättat mig allt, Jane, och att den der drömmen var anledningen till ditt svårmod.»

Jag skakade på hufvudet.

»Hvad? Är det något vidare? Men jag vill inte tro, att det kan vara något vigtigt. Jag säger dig på förhand, Jane, att jag är mycket böjd för att tvifla. Fortfar.»

Hans oroliga utseende, den ängslan och otålighet, som röjde sig i hans sätt, förvånade mig; emellertid efterkom jag hans önskan.

»Jag drömde en ny dröm: jag tyckte att Thornfield var en ruin, ett tillhåll för ugglor och flädermöss. Jag tyckte att af hela den ståtliga bygnaden ingenting annat återstod än en mur, liknande ett snäckskal, mycket hög och mycket bräcklig. Jag vandrade omkring i månskenet på den gräsbeväxta planen der innanför, snafvande än öfver en marmor-kamin, än öfver ett stycke af en ramlad pelare. Äfven nu bar jag beständigt det lilla obekanta barnet, insvept i en schal. Jag vågade icke lägga det ifrån mig någonstädes — jag måste bära det, huru trötta än mina armar voro och huru mycket än dess tyngd försvårade min gång. Jag hörde det aflägsna trafvet af en häst på vägen. Jag var säker på att det var ni, och att ni reste till ett aflägset land och inte skulle återkomma på flera år. Alldeles utom mig, med vansinnig ifver, gjorde jag det farliga försöket att klättra upp på den bräckliga muren, i förhoppning att der uppifrån få en skymt af er; men stenarna lossnade under mina fötter och störtade ned; murgrönsrankorna, som jag fattat tag uti, lösrycktes; barnet blef förskräckt och slog sina armar så tätt kring min hals, att jag var nära att qväfvas; slutligen kom jag dock upp på muren. Jag såg er på den hvita landsvägen såsom en mörk punkt, som