Sida:Jane Eyre (sv).djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
jane eyre.

högst passande parti. Mr Mason, en köpman och plantageegare i Vestindien, var en gammal bekant till honom. Han visste att denne egde vidsträckta besittningar och en betydlig förmögenhet, och gjorde hos honom derföre några närmare förfrågningar. Han erhöll till svar att mr Mason hade en son och en dotter, och att han var villig att lemna den senare en hemgift af trettiotusen pund. Detta tyckte han kunna vara tillräckligt. Då jag lemnade högskolan, skickades jag derföre till Jamaica, för att gifta mig med en brud, till hvilken man redan hade friat för min räkning. Min far sade ingenting om hennes pengar; men han berättade mig att miss Mason var beryktad i hela Spanish Town för sin skönhet, och detta var inte någon osanning. Jag fann i henne en vacker qvinna i Blanche Ingrams stil — högväxt, brunett och med en majestätisk hållning. Hennes familj önskade att fånga mig, emedan jag var af god familj, och så gjorde äfven hon. Man visade mig henne i sällskaper, dyrbart och präktigt klädd. Jag träffade henne sällan ensam och hade högst sällan tillfälle att få tala med henne allena. Hon smickrade mig och var ingalunda njugg i att visa mig sina behag och sina talanger. Alla män i hennes omgifning tycktes beundra henne och afundas mig. Jag var bländad, min stolthet väckt, mina sinnen berusade, och enfaldig och oerfaren som jag var, trodde jag att jag älskade henne. Det fins ingen så orimlig dårskap, som inte en ung, oerfaren, häftig och passionerad yngling genom sällskapslifvets hetsmedel kan drifvas att begå. Hennes slägtingar uppmuntrade mig; rivaler eggade min stolthet och min fåfänga, och hon sjelf tjusade mig med sina förföriska konstgrepp: äktenskapet var afslutadt innan jag knappast visste hvar jag var. O, jag afskyr och föraktar mig sjelf, när jag tänker på denna vansinniga handling! Jag hvarken älskade eller högaktade henne; jag kände henne knappast. Jag visste inte om hon egde en enda dygd i sin natur: jag hade inte upptäckt hvarken blygsamhet eller välvilja, hvarken själsadel eller yttre förfining — och dock gifte jag mig med henne — jag dåraktiga, stockblinda dumhufvud! Jag skulle ha syndat mycket mindre, om jag — men, det är sant, jag måste komma i håg med hvem jag talar.

»Min bruds mor hade jag aldrig sett: man sade mig