Sida:Jane Eyre (sv).djvu/392

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
jane eyre.

förråda min hemlighet, och dessutom hade hon några ljusa mellantider för dagar — ibland till och med veckor — hvilka hon tillbragte med att skymfa och förtala mig. Slutligen förskaffade jag mig Grace Poole från Grimsby hospital. Hon och läkaren Carter (som förband Masons sår, den natten då han blef sargad och biten) voro de enda som jag meddelade denna hemlighet. Mrs Fairfax torde möjliden ha misstänkt någonting; men kan omöjligt ha fått någon kunskap om verkliga förhållandet. Grace har i det hela taget visat sig som en pålitlig vakterska, ehuru hennes vaksamhet, till följd af ett fel, som vanligen åtföljer en dylik ansträngande syssla och som nu knappast kan utrotas, mer än en gång blifvit insöfd och gäckad. Den vansinniga är både listig och elak, och hon har alltid vetat att begagna sig af sin vakterskas tillfälliga vårdslöshet: en gång för att tillegna sig knifven, med hvilken hon sargade sin bror, och tvenne gånger för att sätta sig i besittning af nyckeln till sin cell och gå derifrån vid nattetiden. Vid det första af dessa tillfällen försökte hon att bränna upp mig i min säng, och vid det andra aflade hon sitt spöklika besök hos dig. Jag tackar Försynen, som vakade öfver dig, att hon uttömde sitt raseri på din brudslöja, som kanhända återförde minnet af hennes egna bröllopsdagar; men jag förmår knappast uthärda tanken på hvad som kunnat hända. Då jag tänker på huru samma varelse, som denna morgon rusade mig i strupen, hängde sitt svarta och blodsprängda ansigte öfver min dufvas näste, känner jag blodet stelna —»

»Nå, hvad gjorde ni sedan ni hade satt in henne här?» frågade jag, i det han gjorde ett uppehåll. Hvart tog ni vägen sedan?»

»Hvad jag gjorde, Jane? Jag förvandlade mig till den Vandrande Juden. Hvart jag tog vägen? Jag ströfvade omkring öfverallt, likt denne olycklige. Jag for öfver till kontinenten och genomreste alla dess länder. Min bestämda afsigt var att träffa en god och förståndig qvinna, som jag skulle kunna älska — en motsats till den furie, som jag lemnat i Thornfield.»

»Men ni kunde ju inte gifta er, sir!»

»Jag hade beslutit att göra det, och var öfvertygad att jag både kunde och borde det. Det var från början