Sida:Jane Eyre (sv).djvu/400

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
jane eyre.

»Mr Rochester, jag vill inte tillhöra er.»

Åter en lång tystnad.

»Jane», började han åter, med en mildhet och ett saktmod i tonen, som fylde mig med outsäglig smärta och på samma gång med aningsfull oro — ty hans sakta stämma var endast flämtandet af ett till språng färdigt lejon — »Jane, är det din afsigt att gå din egen väg i verlden och låta mig gå en annan?»

»Ja, det är det.»

»Jane» (böjande sig mot mig och omfamnande mig) »vill du det ännu?»

»Ja.»

»Och nu?» (ömt kyssande min kind och min panna.)

»Ja», upprepade jag ännu en gång, i det jag hastigt undandrog mig hans omfamning.

»O, Jane, detta är hårdt och orätt gjordt af dig! Det skulle inte vara orätt att älska mig.»

»Det vore ett brott att lyda er.»

Ett vildt uttryck for öfver hans ansigte. Han reste sig upp, men höll sig dock ännu lugn i det yttre. Jag fattade tag i karmen af en stol för att stödja mig deremot; jag skälfde och darrade — men mitt beslut var oryggligt.

»Ett enda ögonblick, Jane. Kasta en enda blick på huru förfärligt mitt lif måste bli, om du öfverger mig. Hvarje skymt af sällhet och lycka skall försvinna med dig. Hvad har jag väl sedan qvar? I stället för en maka, har jag endast en ursinnig galning: lika väl kunde du hänvisa mig till ett lik der borta på kyrkogården. Hvart skall jag vända mig, för att erhålla en huld ledsagerska — för att vinna tröst och hopp?»

»Gör som jag: förtrösta på Gud och er egen kraft. Vänd er till Himmelen och hoppas att vi en gång skola mötas der.»

»Du är således obeveklig?»

»Ja.»

»Du dömmer mig således att lefva olycklig och dö förbannad?»

Hans röst blef allt högre.

»Jag råder er endast att lefva utan synd, och jag önskar att ni måtte dö lugn.»

»Och ändå rycker du kärlek och oskuld ifrån mig?