Sida:Jane Eyre (sv).djvu/401

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
127
jane eyre.

Och ändå kastar du mig tillbaka på syndens och lastens väg?»

»Mr Rochester, jag anvisar er lika litet ett sådant öde, som jag gör det åt mig sjelf. Vi äro födda att kämpa och uthärda — ni lika väl som jag. Handla derefter. Ni skall glömma mig förr än jag glömt er.»

»Sådana ord stämpla mig till lögnare och angripa min heder. Jag har förklarat att jag inte kan förändra mig i min kärlek, och du säger att jag skall göra det. Och huru orätt ditt omdöme är och huru förvända dina idéer, visar du genom ditt handlingssätt! Är det bättre att drifva en medmenniska till förtviflan, än att öfverträda en mensklig lag — då ingen menniska kan lida genom en sådan öfverträdelse? Ty du har inga anhöriga eller bekanta, som kunde känna sig sårade af att du förenade ditt öde med mitt.»

Detta var onekligen sant, och under det han talade uppstodo både förstånd och samvete såsom förrädare emot mig och anklagade mitt motstånd såsom ett brott. De talade nästan lika högt som känslan, hvilken vildt utropade: »O, gör honom till viljes! Tänk på hans elände; tänk på de faror, för hvilka han blir utsatt, om du lemnar honom; påminn dig hans häftiga natur; tänk på de vilda dårskaper han säkert skall komma att begå i sin förtviflan! Lugna honom, rädda honom, älska honom; säg att du älskar honom och vill tillhöra honom! Hvilken i verlden bekymrar sig väl om dig? Hvilken kan väl taga anstöt af hvad du gör?»

Men från mitt innersta ljöd dock med oemotståndlig styrka detta svar — »Jag bekymrar mig om mig sjelf. Ju mera ensam, öfvergifven och utan vänner och stöd jag är, ju mera måste jag draga omsorg om min egen aktning. Jag vill hålla den lag, som Gud gifvit och menniskorna antagit. Jag vill hålla fast vid de grundsatser, hvilkas sanning jag insåg då jag var vid mitt fulla förstånd och icke galen, såsom jag nu är. Lagar och grundsatser äro icke till för de tider, då ingen frestelse är för handen; utan de äro till för sådana ögonblick som detta, då kropp och själ resa sig i uppror mot deras gällande kraft. Bindande äro de, och jag skall icke bryta dem. Om de efter hvars och ens enskilda förhållanden kunde förändras, hvari bestod väl då deras värde? De ha emellertid ett evigt beståndande