Sida:Jane Eyre (sv).djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128
jane eyre.

värde — så har jag alltid trott; och om jag inte är i stånd att inse det nu, så är det derföre att jag är från mina sinnen; emedan blodet brusar som eld i mina ådror och mitt hjerta klappar med en våldsamhet, som hotar att sönderspränga det. Forna åsigter och beslut måste jag äfven nu vidhålla, och vid dem måste jag stödja mig.»

Jag gjorde så äfven. Mr Rochester läste i mitt ansigte att mitt beslut var fattadt. Hans vrede hade nu stigit till det yttersta; han gaf vika derför för ett ögonblick, gick häftigt fram till mig, fattade mig i armen och slog sin arm om mitt lif. Han tycktes vilja sluka mig med sin flammande blick: i fysisk mening kände jag mig i detta ögonblick kraftlös som ett rör för vinden — men min själ var stark och fri, och derföre var jag äfven viss om segern. Själen har lyckligtvis en tolk — ofta en omedveten, men dock alltid trogen tolk — i ögat. Min blick höjdes mot hans, och under det jag såg upp i hans vilda anlete, uppgaf jag en ofrivillig suck: hans grepp var smärtsamt och min öfveransträngda styrka nästan uttömd.

»Aldrig», sade han och bet ihop tänderna, »aldrig har jag sett någonting på en gång så svagt och så okufligt. Hon käns endast som ett halmstrå i min hand!» (och härvid skakade han mig med sitt kraftiga tag.) »Jag skulle kunna krossa henne med mitt finger; men hvartill skulle det gagna, om jag krossade henne? Se detta öga: betrakta detta fria, beslutsamma väsen, som ser ut derigenom, trotsande mig med mer än mod — med stolt segerglädje. Hvad skall jag väl göra med buren, då jag inte kommer åt den sköna, vilda varelsen der innanför! Om jag sönderbryter det svaga stängslet, skall jag derigenom endast släppa fången lös. Jag kan visserligen bemäktiga mig boningen; men dess invånare skall ha flytt till himmelen, innan jag ännu kommit i besittning af dess stofthydda. Och det är just dig, du vilda, fria, kyska ande, som jag vill fånga — det är dig jag eftersträfvar: inte endast ditt bräckliga omhölje. Af dig sjelf kunde du flyga till mitt hjerta, om du ville; men gripen mot din vilja, skall du undfly mitt tag, likt en luftgestalt. O, Jane, kom sjelf till mig — kom! kom!»

Vid dessa ord släppte han sitt tag och såg endast på mig. Hans blick var vida svårare att motstå än hans vilda