Sida:Jane Eyre (sv).djvu/403

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
129
jane eyre.

häftighet; men det skulle varit oförlåtligt, om jag nu dukat under. Jag hade trotsat och bekämpat hans vrede; jag måste nu äfven trotsa hans sorg: jag drog mig mot dörren.

»Går du, Jane?»

»Ja, jag går, sir.»

»Du lemnar mig?»

»Ja.»

»Och vill inte komma? — Du vill inte bli min tröst, min hugsvalelse? — Min djupa kärlek, min vilda smärta, min hjertslitande bön, allt är för dig intet?»

Hvilken obeskriflig smärta låg icke i hans röst! Huru svårt var det icke att upprepa: »jag går».

»Jane!»

»Mr Rochester!»

»Gå då — jag samtycker dertill — men kom i håg att du lemnar mig här i ångest. Gå upp på ditt rum; tänk öfver allt hvad jag sagt och, min Jane, kasta en blick på mina lidanden — tänk på mig!»

Han vände sig bort, kastade sig på en soffa och dolde ansigtet i kuddarna. »O, Jane! mitt hopp — min älskade — mitt lif!» frambröt öfver hans läppar. Derpå kom en djup, dof suck.

Jag hade redan kommit till dörren; men, käre läsare, jag gick nu åter tillbaka — gick tillbaka lika beslutsamt som jag hade aflägsnat mig; jag vände hans ansigte från kudden emot mig; jag kysste hans kind och strök hans hår med min hand.

»Gud välsigne er, min dyre husbonde!» sade jag. »Gud bevare er från skada och olycka — Gud styre och tröste er — Gud belöne er för all er godhet emot mig!»

»Lilla Janes kärlek skulle ha varit min största belöning», svarade han; »utan den är mitt hjerta krossadt. Men Jane vill ju gifva mig sin kärlek — ja, ädelt och med äran?»

Blodet rusade upp till hans kinder; hans ögon blixtrade; han sprang upp och utsträckte sina armar emot mig; men jag undvek hans omfamning och lemnade i ögonblicket rummet.

»Farväl!» ljöd mitt hjertas rop, då jag lemnade honom, och förtviflan tillade: »Farväl för evigt!»




Jane Eyre. II.9