Sida:Jane Eyre (sv).djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131
jane eyre.

som jag ännu icke ville sätta på mig, och smög mig sedan ur rummet.

»Farväl, goda mrs Fairfax!» hviskade jag då jag smög förbi hennes dörr. »Farväl, min lilla älskade Adèle!» sade jag med en blick mot barnkammaren. Jag vågade icke tänka på att gå dit in och omfamna henne. Jag hade ett fint öra att gäcka och som kanske just i detta ögonblick lyssnade.

Jag ämnade gå förbi mr Rochesters rum utan att dröja; men mitt hjerta upphörde vid dess tröskel att slå, och min fot nödgades då äfven att stanna. Ingen sömn eller ro herskade der inne: dess invånare vandrade oroligt fram och tillbaka, och jag hörde den ena sucken efter den andra frambryta öfver hans läppar. En himmel — en jordisk himmel fanns för mig i detta rum, om jag ville. Jag behöfde endast gå in och säga: »Mr Rochester, jag vill älska och lefva tillsammans med er, tills jag dör», och ett rikt paradis skulle öppna sig för mig. Jag tänkte derpå.

Min dyre husbonde, som nu icke kunde sofva, väntade otåligt på morgonens ankomst. Han skulle då skicka efter mig och finna mig borta. Han skulle låta söka efter mig, men förgäfves. Han skulle känna sig sjelf öfvergifven, sin kärlek försmådd, och han skulle känna sorgens — ja, kanhända förtviflans qval. Jag tänkte på detta äfven. Min hand utsträckte sig mot låset; men jag drog den åter tillbaka och smög mig bort.

I en dyster och drömmande sinnesstämning gick jag utför trapporna: jag visste hvad jag hade att göra, och gjorde det nästan medvetslöst. I köket letade jag upp nyckeln till bakdörren, en flaska med olja och en fjäder samt smorde nyckeln och låset. Jag drack litet vatten och tog med mig ett stycke bröd; ty förmodligen skulle jag komma att gå långt, och jag måste söka undvika att mina krafter, som under de sista dagarna blifvit starkt anlitade, icke måtte svika mig. Allt detta gjorde jag tyst och ljudlöst. Jag öppnade dörren, gick ut och tillstängde den sakta efter mig. Dagen började redan att gry. De stora portarna voro igenstängda och tillästa; men en liten gångport var endast stängd med en rigel. Jag gick ut igenom den och tillslöt äfven den efter mig; och nu var jag ute från Thornfield.

En mil bort, på andra sidan fälten, låg en väg, som