Sida:Jane Eyre (sv).djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38
jane eyre.

»Visserligen, visserligen! Och nu får jag önska er en god morgon. Jag kommer troligen inte att återvända till Brocklehurst Hall på en eller två veckor, ty min goda vän, ärkedjeknen, lär väl inte vilja släppa mig förr. Jag skall emellertid underrätta miss Temple, att hon har att vänta en ny flicka, och sedan möter ingen svårighet att emottaga henne. Farväl.»

»Farväl, min bäste mr Brocklehurst; min helsning till mrs och miss Brocklehurst, till Augusta, Theodor och mr Broughton Brocklehurst.»

»Jag tackar så mycket, min fru. Här, min lilla flicka, har du en bok: ’Barnens Vägvisare’; läs den med andakt, särdeles den del deraf, som innehåller ’en berättelse om den hastiga och förskräckliga död, som drabbade Martha G., ett elakt barn, som öfverlemnade sig åt lögn och falskhet.’»

Med dessa ord stack han en liten tunn, häftad bok i min hand, sade sedan till att vagnen skulle köras fram och reste sin väg.

Mrs Reed och jag voro allena; några minuter förflöto under djup tystnad. Hon sydde, och jag betraktade henne. Mrs Reed kunde vid denna tid vara ungefär trettiosex eller trettiosju år; hon var en qvinna med stark kroppsbygnad, bredaxlad och temligen groflemmad; ej särdeles lång till växten och, ehuru temligen korpulent, ej öfverdrifvet fet. Hon hade ett temligen bredt ansigte, underkäken var betydligt utvecklad och mycket fast; pannan var låg, hakan skarp och utskjutande, munnen och näsan temligen reguliert bildad. Under hennes ljusa ögonbryn glimmade ett par ögon, ur hvilka endast hårdhet och obarmhertighet talade; hennes hy var mörk och dunkel, håret nästan linfärgadt; hennes kroppkonstitution var alltigenom frisk och sund — hon visste knappt hvad sjukdom ville säga. Såsom en ordentlig och skicklig matmoder, hade hon sitt hushåll och sina underhafvande fullkomligt under sin styrsel och uppsigt; endast hennes barn vågade stundom trotsa hennes befallningar och föraktligt skratta åt dem. Hon klädde sig väl och hade en min och hållning som alltid voro beräknade på att ytterligare förhöja hennes vackra klädsel.

Jag satt på en pall, några alnar från hennes länstol, och betraktade noga hennes figur och anletsdrag. I min hand höll jag den lilla boken, som innehöll berättelsen om