derföre är hon tvungen att anlita en sådan der surmulen gynnare som du.»
»Jag vill åtaga mig hvilket slags sömnad som helst, jag vill bli piga eller barnflicka, i fall jag inte kan få något bättre», tillade jag.
»Rätt så», sade S:t John med sitt vanliga lugn. »Om ni är så fast besluten, som det synes, så lofvar jag att hjelpa er, så vidt jag kan.»
Han återtog nu boken, i hvilken han hade läst innan théet serverades. Jag gick snart till hvila, ty jag hade ansträngt mig med att tala och sitta uppe, så mycket som mina ännu svaga krafter tilläto.
TIONDE KAPITLET.
Ju mer jag lärde känna invånarne i Moore-House, desto
mera tyckte jag om dem. Inom några dagar hade jag så
pass återvunnit min helsa, att jag kunde vara uppe hela
dagen och gå ut och gå emellanåt. Jag kunde deltaga i
alla Marys och Dianas sysselsättningar och samspråka med
dem så mycket de önskade. I detta umgänge, som gaf
mig nytt lif, låg tillika en njutning, som jag nu för första
gången erfor — nöjet af fullkomlig samstämmighet i
tycken, känslor och åsigter.
Det som de tyckte om att läsa, det roade äfven mig, hvad som gladde dem, det fröjdade också mig och hvad som vann deras bifall, det vann äfven mitt. De älskade sitt ensliga hem. Också jag fann ett stort behag i denna gråa, obetydliga och gamla bygnad, med sitt låga tak, sina blyinfattade fönster, sina murkna väggar, sin allé af gamla furor, — alla snedböjda af den skarpa bergsvinden; sin trädgård, uppfyld af dystra benvedsträd och buxbom och der endast de mest härdiga blomsterväxter kunde trifvas. Den ljungbeväxta heden rundtom deras boning, den djupa dalgången, till hvilken den steniga ridvägen ledde rakt från deras dörr, de till heden angränsande magra beteshagarna, som gåfvo näring åt en flock halfvilda får med deras raggiga lammungar, — allt detta tjusade dem så, att de icke
