Sida:Jane Eyre (sv).djvu/445

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
171
jane eyre.

»För ingen del, efter som det blott beror på mig att gifva er den, och på er att antaga den.»

Åter tystnade han, och det såg ut, som om han kände en viss motvilja för att fortfara. Jag blef otålig och lät honom märka det genom en orolig rörelse med kroppen och en frågande blick.

»Det lönar inte mödan att ni är så otålig», yttrade han, »ty öppet sagdt, så är det ingenting behagligt eller förmånligt jag har att bjuda på. Innan jag uttrycker mig tydligare, får jag påminna er hvad jag en gång förut nämt, nemligen att om jag skulle hjelpa er, så blefve det endast en ringa hjelp. Jag är en fattig man, ty när min fars skulder blifvit betalda, har jag intet annat arf, än detta bofälliga näste, med sin allé af murkna tallar och en bit kärrjord. Jag är en ringa man: Rivers är visserligen ett gammalt namn, men af de tre, som ännu bära detta namn, förtära två en tjenares bröd hos annat folk, och den tredje betraktar sig såsom främmande för sitt fädernesland, inte blott under lifvet, utan äfven i döden. Och ändock skattar han högt en sådan lott och längtar blott efter den dag, då försakelsens kors skall läggas på hans skuldror, och då han, den ringaste kämpen inom den stridande kyrkan, skall få hörsamma sin Herres och Mästares ord: ’Statt upp och följ mig!’»

S:t John uttalade dessa ord med samma lugna och djupa stämma, med hvilken han föredrog sina predikningar: hans kinder voro likbleka, hans ögon strålade. Han fortsatte vidare:

»Och som jag sjelf är fattig och ringa, så är den anställning jag kan erbjuda er, af samma art. Det kan till och med hända att ni anser den förnedrande, ty jag har länge sedan märkt att edra vanor äro hvad verlden kallar förfinade, att ni umgåtts i bildade kretsar och har ett poetiskt sinne. För min del anser jag dock, att ingen tjenst är förnedrande som länder till våra medmenniskors bästa. Tvärtom: ju ofruktbarare och oländigare den jordmån är, i hvilken den kristliga såningsmannen arbetar, ju knappare lön hans mödor gifva, desto större är hans ära. Under sådana förhållanden är han en trons förkämpe, och dennas första förkämpar voro Apostlarna, och deras anförare var Jesus, vår Frälsare.»